Och jag skriver sånger i hissar om hur våningar passera o måste ändå förstå att på något sätt var förlusten planerad.
Där jag går hand i hand genom dimma som en helt annan man som valt att lämna sin gamla stam. 

Vad tänkte vi och vad diskuterade vi?
När vi ligger nakna och vakna hela natten och omfamnar varandra i brist på andra. Perspektivet skapar något som känns igen men konturerna av din kropp får mig att börja drömma igen.
Här väcks jag av smaken från dina läppar och det spelar inte längre någon roll vem som fyller mitt tomrum.
 
Kanske förhoppningar existerar på någon sida, men vi säger knappt adjö och i ensamheten som blir kvar hittas jag som en död man i hopplöshetens sjö.
Det är inte så kallt här som vi vill påstå men graderna sjunker när jag som den domedagsprofet jag är får andrum att förklara inte bara min utan hela världens misär. 

Jag gråter inte längre till king kong utan har funnit det vackra i hans svansång. Man antingen står för någon eller faller för alla. Sanning är nog den att mitt sinne är gjort för att existera i denna rundgång. 
Står still i livet som om jag fortfarande var för evigt ung, som om det inte finns någon begränsningar för mitt hjärtas tomgång.