Så historian börjar om en pojke inte allt för olik mig själv. Sittandes framför sin dator sent en kväll, ensam och uttråkad. Hoppandes mellan Facebook, Tumblr och en massa annat.
trött gäspar han och tittar på klockan. Tjugo minuter över midnatt.
Men han har ingen lust att sova, För många tankar som cirkulerar.
Tankar om livet, tankar på existens, tankar om kärlek, tankar om mening med saker och ting och tankar på varför egentligen allt bara är som det är.
Musiken sjunker lägre i volym så det betyder att en annan låt strax kommer börja. Dancing Alone - Infected rain. Inte på humör för sån musik just nu.
Så han byter till sin andra spellista. M83 - Wait, Perfekt den kan jag Somna in till tänker han.
Han hoppar runt lite till på datorn, men alla hans vänner tycks vara på väg till sängs. Ingen har skrivit något intressant i alla fall på tjugotre minuter.
Tankarna fortsätter att cirkulera och expandera i hans huve.
Nej! Jag behöver skriva... något! säger han Högt för sig själv. Klickar ner Facebook och allt det andra men lämnar musiken på, och tar fram papper och penna.

Efter att ha spelat om Say something - A great big World tre gånger så börjar han inse att han nog inte kommer få ner något på pappret. Men tankarna är ju så många, han måste ju kunna få ner någonting. Han reser på sig och går fram och öppnar fönstret och tar fram en cigarett, samtidigt som han tänker Ja förlåt pappa jag vet att jag inte får röka inne men jag är för trött för att gå ut och frysa arslet av mig. Och samtidigt som han sitter där och röker så tittar han på stjärnorna. Så många, så långt borta, så vackra och månen som lyser starkt och fullt. Den kalla luften smeker hans kinder röda, och han ler. För han minns ett minne som ha inte tänkt på ett tag. Om när han och två vänner varit nere i hamnen just precis en kväll som denna. Hur han och hans bästa vän sprungit runt och sjungit på alla låtar det möjligen kunde komma på. Hoppandes, tjutandes med gitarren Högt i skyn och kameran vilt i styr.
Och hon med sina eviga kommentarer om hur kallt eller hur galna vi var.
Men skrattandes och dansandes ändå.
De va en bra kväll tänker han. Och av någon anledning fick det honom att tänka på kärlek. Vad är kärlek? Hur känns det verkligen? Hur vet man om man har hittat evig verklig kärlek? Han släcker cigaretten emot fönster karmen och dra igen fönstret, men inte helt så det fortfarande luftar ur lite så hans far inte ska märka att han rökt på rummet. Och tillbaka till skrivandet, men nu med ett ämne. Så ha sitter och funderar ett tag tills han kommer på det.
Vad är det mest ultimata sättet att bevisa sin kärlek för någon?
Man skär ut och ger dem sitt hela hjärta såklart och stolt börjar han skriva.
Så han skriver... ungefär lika långt som jag har gjort nu. Men när han kommer till själva akten så stannar han... Hur känns det egentligen när en skärt ut sitt eget hjärta? För han har nämligen en regel i sitt skrivande. Skriv bara om sånt du vet eller åtminstone kan relatera till...
Är det en stark brännande känsla eller är det en väldigt kall isig känsla? Jag menar jag har ju skärt mig själv mycket förut och då har jag känt både och. Kanske är en sån där då det först blir isig och sen övergår det i en brännande? För så vart det ju en gång när jag försökte ta livet av mig?
Det är då han märker att medans han har suttit försjunken i tankar, har hans hand letat sig ner i hans skrivbords låda och tagit fram en sax.
Han stirrar på den en stund, bara sitter där tyst.
Det enda han hör är hans egna inre röst som säger gör det.
Ditt liv saknar ändå mening Gör det. Din existens har ändå alltid varit oönskad av dina nära och kära gör det. Du kommer aldrig att hitta någon som älskar dig gör det. Tänkt på allt du gjort, allt du varit med om? Är ett sånt liv verkligen värt något? Gör det!
Hela ditt liv är ett skämt...
Han känner hur han darrar, känner hur tårar vill börja rinna.
Han känner sig så ensam Och oälskad. Om det bara fanns någon... bara någon som ville vara med mig... Säger han.

Första tåren faller, han reser sig ur stolen.
Andra tåren faller, han tar av sig sin tröja.
Tredje tåren faller, Han tar tag i saxen.
Fjärde tåren faller, han vinklar och placerar saxen emot bröstet.
Femte tåren faller... Våldsamt, förtvivlat och frustrerat ett, två, tre hugg.
Adrenalinet kickar in, kall svetten rinner ner för hans kind.
Har ser att ett av huggen lyckades sjunka lite djupare så han placerar saxen i den ena endan på det och drar till, ett, två hugg till.
Blodet pårar ut och ner längs med bröstkorgen och magen. och han placerar saxen åter igen för att göra ytligare en rispa men då kommer han på det.
Och han släpper genast saxen, och sätter sig ner på sängen. Och börjar skratta... Han skrattar så att tårarna rinner eller så både gråter och skrattar han.
Men trots det så lyckas han ändå få ur sig orden;
- Hahaha! Det är ju bara för jävla underbart! Mitt liv måste ju bara bestå av fucking ironi alltså! Hahaha! Vet du vad jag kom på?! Hehe jag kom ju på att om jag fortsätter att skära nu så... fortsätter jag att skära nu så kommer jag snart stötta på revbenen... Hehehe jag hade aldrig fått ut mitt hjärta då ju! Hahaha! Jag skulle ju ha börjat i armhåla ju! Hahaha!

Så när han slutligen lugnat ner sig, torkat tårarna och så vidare. Så tänder han lampan så han kan se på skadan han gjort emot sig själv.
Kommer fortfarande blod ur det och det är ett stort fem centimeter brett djupt sår tvärs över bröstet. Och han som i normala fall mår illa av att se bara lite blod och sånt. Nej det här blev inget undantag, han får panik, han börja kallsvettas igen. Hans syn har börjat dunkla och han mår väldigt illa.
Hyperventilerar, Andas fort och nu börjar den där brännande känslan komma till bröstet, han faller till golvet. Måste till min säng måste lägga mig och villa är allt han kan tänka och försöker då att resa på sig men smärtan i bröstet är för stor att han inte kan använda hans vänstra arm.
Paniken sätter sig ännu djupare i hans huve. Jag kommer inte upp!
tänker han och börjar förtvivlat att vifta med hans högra arm.
Tillslut får han tag på hans skrivbords ena ben och med hjälp utav det lyckas han mirakulöst ta sig upp på benen igen.
Han går vacklandes, halvt blind och illamående mot sängen. Slänger sig ner på den. Stirrar några minuter upp i taket, försöker att tänka på vad som just hände, försöker att lugna ner andningen. Men hans huve känns alldeles för tungt för att tänka överhuvudtaget. Men tillslut så somnar han in och det sista han säger är.
Gör... ändå... inte... så ont... längre.