Ibland kan det vara så jävla svårt. Ibland når man gränsen & får för sig att that's it - aldrig mer ska jag ta skit, aldrig mer ska jag lägga mig & aldrig mer ska jag behöva må dåligt över andra människors handlingar. Varför ska en annan människa än man själv få avgöra ens välmående? Varenda människa på denna jord har en bristningsgräns & ibland tror man att man har nått den, att nu är hatet, ilskan & känslorna så instabila att man aldrig ska se på någonting likadant igen. Man tror att man hittat en ny del av sig själv, grävt fram den ur vredet som legat & pyrt igenom åren. Alla pratar alltid om hur man ska "keep your head up" & försöka se på allt positivt & den andra halvan av befolkningen har gett upp. Det finns inget mellanting, antingen så är man destruktivt lycklig eller kallblodigt rå. På utsidan kan det kan variera från den där snygga tjejen med perfekta livet till den där killen som i sin tur "inte har något liv", till hon som är extremt blyg & han som alltid ska säga vad han tycker - sen så har ju han där en diagnos & hon ska alltid vara märkvärdig.. Va fan, alla är mänskliga & alla har varit med om något som fått en att ändra på sitt beteende & sina synpunkter. & alla där ute som intalar sig själva att de aldrig ska bete sig på ett visst sätt kommer i slutändan alltid förlora på det utlåtandet. Du vet inte vad som kommer att hända, hur du kommer att påverkas eller hur då kommer må vid den punkten när du gör det där felaktiga valet. Alla är så trötta på att försöka vara medmänskliga att de istället har valt att bygga på skal på sina kroppar, omöjliga för mänskligheten att tära ner & för varje gång något som inte passar händer den här personen - byggs detta skalet på & för varje gång det byggs på skrapas ännu en del av personens före detta beteende bort. Vi lever i flock, men inga är lojala & varför ska man bry sig om man inte vinner på upplägget i längden?