,

                      ,

                      ,

                       ,

                       ,

                       ,

Gyllenrök från höstkantarell

eldröda pilar från löveldssång

dånar in i medvetandets

pendelbundna vattenfallsprång

Där hjärtat slår på en smal enslig

klämtande spång

Mellan tid o verklighet

med fingrar av gulnad

lövarkipelag

Fågelögon blå av himmelsrök

Jag kastar mig nedför

vattenfallets dån o krök

känner att Livet är ett lån

ett försök

När jag känner att tanken

förlorad är o lost

hamnar jag strax i en kompost

Löven sjunger sin virvlande sång

om återfödelse gång på gång

Energin den flödar faller

kristallren o klar

nedför klippan i alla våra dar

Sjungande är dess ömma sträng

när den faller ned mot min Himlasäng

På bottnen går jag

med vaskpannan i djupa veck

för att söka fånga några gyllene

streck

som faller från den inre bron

som fallit i förlåtelsens sand

o satt min själ o hela världen

i flammande brand

Vaskar efter Sanningens glöd

som kan förhindra både multning o död

finner till slut några glimrande spår

som leder till klippan där Sanningen rår

Där vid Sanningens

bergfasta häll

glimrar Kärlekens guld ikväll

Den lyser hela tillvarons skog

o även Källan som jag trodde dog

Den visar sig hålla för allt

även på vintern när det isar kallt

Här vid detta Gyllene vattenfall

är min längtan o sökande all

Allt flödar i Evighet

för den som Tror o Vet…

Jag själv är min egen

planet…

     ,

     ,

     ,

     ,

     ,

     ,

© Bo Himmelsbåge