Tar med mig skuggorna från den gamla delen av våran stad

Målar utan precision himmelen med dem var jag än orkar ta mig

Formar en metafysik att beskriva psykologin i min skrikiga lyrik

Längs med alla vädersträcken vill jag slänga ut blåröda pappersbitar

Den enda gången när allt annat missat pricka det gälla ljudet rätt

Ska trädgården brinna tillsammans med citron och morotsblommen

Ska jag aldrig mer finna mig i den gamla stadsdelens skuggor

Ska jag aldrig fatta orden som söver och bedövar min rangliga kropp

Ska vi kväljande svälja en melodi om tragedi tills vi finner vad våran stad säger vad det utav oss ska bli?