Trädens svärta mot himlen

sjunger sin tysta sång.

Solen, i de dunkla katakombernas sfär

snurrar hjulets eld. Men resenären i soffan

av tyglat glas, flyter, lyfter mot galaxen,

där planeterna rullar i ro.

I elfte timmen ristar ishackan sina frusna

irrande bloss över välvda kupolen, där stilla

rop väntar på svar.

Varats trumpeter jublar, i smattrande fanfarer

i Evighetens blues.

Cirklar mot nuets hjärta i nukleära implosioner av

kraft

mot död

mot hopp

mot ljus.

Jag reser mig upp i stilla bön, sugs upp genom

dunkelblå tentakler mot aftonstjärnans skimmer

i stilla frid.

Skall detta under ske nu?

               ~*~

© Bo Himmelsbåge