Mitt hjärta vill inte kämpa längre.

Vill inte slå och pumpa liv i mig längre.

Jag kan känna det.

Varje trappsteg jag tar, varje promenad, varje måltid, varje andetag.

Så känner jag det.

Om inte annat så ser jag det.

Varje möte jag har, varje läkare jag träffar.

Alla dessa människor som säger att det kan bli bättre.

Jag beklagar men jag tror er inte längre.

Varje ord ni säger vet jag redan innan ni sagt det.

varje mening ni formar har jag redan punkterat innan den ens lämnat era läppar.

Jag är trött på att vakna i en sjukhussäng undrandes vad som hände.

Vill säga låt mig bara dö men vågar inte.

Vill bara inte att mamma och pappa ska behöva oroa sig för mig längre.

Det gör så ont emellanåt att inse vissa saker.

Hoppas bara att gårdagen blir den sista.

Och jag kommer vakna upp imorgon frisk och lycklig.

Men vem skojar jag med.

Jag sover ju nästan aldrig.

För många dåliga minnen om det förflutna.

Björn hade brutit revbenen och Erik hade fått något jag inte minns eller ens kan uttala.

Men antar att saker kunde vara värre.

Läkarna säger ju ändå att ge det bara lite tid så ska du se att det blir bättre.

Hoppas dem har rätt.

För jag har för längesen givit upp om det.