Jag var 16 år när jag för första gången fick kontakt med min far. Under dom kommande 16 åren hade vi mycket kontakt men jag kom aldrig att riktigt lära känna min far. Det är först nu nu 8 år efter hans bortgång jag vill berätta vilken fantastisk man han var eller bör jag vänta 8 år till så historien blir 3*16 = delbart med 3! Nej, det är något jag kommer komma till i en senare text.

Min far hatade inget och ingen. Han var inte rik men knappast fattig även om det var mycket månad kvar i slutet på pengarna. Han var rik på det vi kallar liv och minnen. Minnen och hemligheter är det enda vi kan ta med oss i graven. Han hade inga hemligheter. Hans liv var som en öppen bok men ändå vet jag inte så mycket om honom efter 16 år.

Han hade levt på ett sätt många människor avundas. Beundrad av kvinnor för sin skönhet hatad av andra för sin talang och sin vassa tunga. Han hade en underbar humor som fick alla att skratta eller att le brett. Folk sjöng med och dansade när han stod på scen. Nu faller inte rampljuset längre på honom.

Jag önskar jag hade ärvt alla hans egenskaper för i grund och botten var han den godaste människa jag mött.

Vi grälade aldrig om nånting men innerst inne hade min far nog synpunkter på hur jag levde och vad jag gjorde med mitt liv. Men det behöll han för sig själv och respekterade mig för den jag är. Min far hatade inget och ingen.

Tråkigt nog är 16 år en kort tid när det är över och ska jag hitta nånting att beskylla min far för så måste det vara för att han var inte med när jag föddes men jag var inte där när han dog.

Gör det oss kvitt?