Jag har aldrig känt sån maktlöshet som vid en förlossning.

Jag vet att jag aldrig vid något tillfälle någonsin igen kommer
Känna mig så maktlös som då.

Jag kan sitta där tyst och mellan mina egna tårar av rädsla och förhoppning kan jag försöka säga något som just då inte har någon som helst betydelse eller lindrar den värsta smärta min kära genomlider.

Vad jag än gör så gör jag fel, torkar jag din panna, ger jag dig vatten att dricka eller masserar jag dina axlar blir allt ganska snabbt fel fast jag två dagar tidigare masserade samma axlar och allt var rätt.

Trots dina hårda ord vet jag varför men jag kan inte hjälpa att jag tar åt mig det du säger, skriker. Jag kan inte känna mig mer maktlös än vad jag gör just då.

Jag vill axla din smärta och låta dig andas om så bara för en sekund.

Kunde jag så skulle jag, hinner jag tänka. Men till vilken nytta?
Jag kan inte styra över situationen, jag har ingen kontroll.
Jag är bara den minsta människan på jorden just då.

Mer maktlös än så här kommer jag aldrig bli.