En stjärnklar och sval sommarnatt, tillsammans med folk vars sammankomst ännu lyste med sin oklarhet. Där vi satt tillsammans under den tysta eken, log för oss själva inför den idylliska gård som länge jagat mina drömmar.
Om jag så föraktade livet häromdagen, svor jag i mitt pulserande hjärta, och skrek ut min längtan i ögonen jag vilade på dig.
Detta är det enda jag begär.
Med förstående händer smekte din handflata min kind, ett leende och sen den där kyssen.
En kyss vars spänning eskalera under den tysta eken, som är lika självklar som åskan efter en blixt men lika skrämmande som friktionen mellan himmel och jord innan helvetet öppnar upp sig.
Sen lät vi tystnaden få tala, och vinden applådera
Nu jagar den idylliska gården våra minnen för evigt.

- Jespersson