jag läste häromdagen
om ett ställe jag länge känt
eller känt och känt,
vardagen den är full av perceptioner
min plats verkar kylig
likt ens första tanke om klimatet
numera mörkt, som när vi gömde oss
i slutet av februari
Denna illusion som bestod av ett paradis
dessa föregångare,
stolta, rakryggade och kärleksfulla
Var är riddarna från mina sagor?
När skedde slaget som vi förlorade
Jag ser mig omkring
slagna hjältar med tomma blickar
dem ser mig inte ens
hör inte när jag skriker
gråter inte när jag faller
min dröm försvinner med deras blick
min plats ligger i ruiner
Mitt land Sverige har gett upp.