En känsla av att livet ebbar ut,
ger sig allt tydligare till känna,
och att allt en gång tar slut,
är förvisso bara att erkänna.

Jag tro att året tjugohundra
nog blir mitt sista här i livet,
och kan då tillåta mig att undra,
om jag för mycket tagit för givet.

Vad nytta har jag under åren
för andra ordnat fram?
Hm, en fråga som mest får en´
att böja huvudet och känna skam.

För om i backspegeln jag vågar titta,
så känns kragen sitta trångt
Och om jag något positivt skall hitta
Får man allt titta fan så långt.

För dödens lieslag kan ingen väja,
och stående inför Vår Herre,
lönar det sig nog ej att säga:
”Men det kunde ju ha varit värre”.