Tempelklockan
i atomkärnans innersta kranz
slår några mäktiga slag
förkunnar Sinnets chans
till ödesdiger förvandling
i paradigmskiftets nya lag
I Begynnelsen
Månens
ödsliga silversken
lyser på steril sand
dött hav o nakna berg
utan ett strå en gren
tanken
i kärnans satelittkrets
vill bli en plym
av andens strålglans
ge prunkande blommor
av hjärtats hets
Sinnets skaparkraft
söker sin känsla sin form
sin egen saft
finner sin morgondagg
i Egots skälvande
Jag
svävar över
ökensand
o fostervattnets hav
av anda syre o ånga
söker fånga
Evighetens andetag
i Hjärtats nav
få öknen att blomma
med liv den aldrig känt
hägringen vaggar fulländad
av strålning som Sinnet sänt
Solen
Alltets vagga
med brinnande
snurrande ekrar
i gyllentrådars kor
bränner glöder stenens sigill
vill förlösa pulpans kärna
fria sin anda
vill
korn för korn
smältes i Tidens
smältdegelsbrand
av embryos ökenpulversand
till vingar utav luftblå glas
fladdrar över spirande
Livets emfas
Svävar in i Livets urmodersgrotta
med väggar av forntidens kraft
Anden förtätas till gestalt
något den ej tidigare haft
Bilder mumlar genom dimridåer
från en annan dimension
i tempelsalar av storhets
drömmar
vibrerande av ömhets ton
Anden talar;
genom Kärlekens
skälvande zon
manar om Varats vishet
i grottan för födelsens bon
Stämman klingar mäktigt
i klippkatedralens oändliga sal
upplyses av flammande lågor
från Livets flämtande Graal;
”Ohh man o kvinna
I öknens flammande röst
när ni nu får varsin
skimrande sfär
ni har Evig Kärlek att vinna
det är därför ni är här
när ni nu kastar Er ut i Livets
drömlika Illusion
minns att smärta är dikt o falskhet
Kärlek är er Verkliga Vision
Ni är blossande Ande
klädd i jordisk dräkt
Anden allenast är kvar
när skalet brunnit ut
är släckt…”
Kvinnan o mannen
flyger ut från grottan
med vingar av silverglas
de landar på steniga marken
o vingarna går i kras
men Anden lever i deras hjärtan
från nu till Oändlig tid
de kämpar
för att släppa vardagssmärtan
för att på nytt
få sväva i Evig Frid…
~~*~~
© Bo Himmelsbåge