på något vis har jag omedvetet gått genom livet med mer humör än jag vetat om
alltid känt mig så mesig ju
som om ingen varken bryr sig eller lyssnar ju på mig ändå

när jag var 16 år och börja arbeta inom vården tex var det aldrig någon som lyssnade på mig
då var jag väldigt ung
liten
kaxig kanhända
men ändå
god människokännare redan då eftersom jag varit tvungen att lära mig
i mitt hem
där jag bodde osv
när är det allvar eller inte
vem är sann
vem ljuger
vad ska jag akta mig för osv..
avskyr att få höra
"liiillla gumman"vad vet du?? när folk utrycker det med ett hånfullt leende i sitt jävla tryne
blivit bättre på äldre dar men händer fortfarande ibland
fast lärt mig gapa rätt just på jobbet för där handlar det ju om andra människor
annat med mig
även om alla vet att "hon den där har ett jävla humör" så vet dom flesta inte varför
dom vet inte att allt handlar om moral
jag kan vara hur förstående snäll och trevlig som helst
så länge du inte ljuger för mig
en lögn om än så liten avslöjar jag på väldigt många mils avstånd
om än så liten så vet jag
intuitiv som fan
eller bara människokännare kanske
känner mig själv
vet hur människor fungerar
har ju för fan knappt ägnat mig åt något annat i hela mitt liv så tro fan jag vet
vet däremot inte mycket om annat
när skulle jag hunnit med det så upptagen som jag varit av att förstå oss simpla och samtidigt så invecklade varelser
nåja
hur det än är så är det där med humör invecklat
många gånger kan jag tycka det är befogat beroende vad och hur såklart
har många gånger studerat just mitt och kommit fram till att det inte handlar om att jag egentligen är så ilsk
det handlar om moral
något som är inpräntat i oss som barn eller inte
jag är stolt och glad för mitt i denna värld
jag upptäckte idag att jag fört det vidare till mina barn
deras moral som är grunden till allt finns där
och
jag
är
så
stolt
som
mor
för att jag lyckats med det för även om dom inte flyger än så vet jag att dom kommer.................................