det finns frågor som river upp
musik som gör det ännu värre
och jag sitter bakbunden liksom då
utan försvar
utan skal
utan
med förklaringar som ingenting förklarar
för jag vill ju inte minnas
inte riktig
inte de dagarna
där andning var ett undantag
och där valen jag gjorde var sylar genom hjärtat
och nedbrytningen mot golvet var en konstant 
jag inte kunde värna mig mot
för jag såg inte det som skulle komma
det där sjukt svarta
som skulle kräva sig in i sprickorna
såren
tatueringarna
nej jag anade inte det subtila helvetet
i honom
när jag var arton år