Stilla knastrar elden i järnspisen
och låter röken dansa mot skyn
I fönstret försmäktar blott isen
när gryningen åter hälsar byn

Där virket smeks av härjad hand
som söker dess sanna mening
Ty Tibro förblir snickarnas land
igår och imorgon i förening

Så tar ännu en möbel sin form
för att bistå fest som vardag
Vår själ i var möbel är norm
såväl som rättesnöre och lag

Efter ännu ett väl förrättat värv
vankas det således fika härnäst
Ty en sann snickare står djärv
redo för både arbete som fest

Men så när kvällen åter vankar
med mörkrets sedvanliga gärd
Hjärtan gläds av morgontankar
för livet är vid snickarnas härd