Jag har ett minne i hjärnlunga om mina första dagar i skolan
Hur jag gjorde bort mig, gick hem för att omedelbart klä ut mig till en papperslös
Jag tror jag var åtta år första gången vi träffades för att sedan inte träffas på ytterligare åtta år, och då som om allt som hänt sprungit i förväg i väntan på oss att hinna ikapp
I parken, över broarna och på vinden ristade vi in en saga vi varken visste hur den började, och ännu mindre att den en dag skulle ta slut
Så i en tidig morgontimma läste jag att det inte längre var som det en gång varit, att det inte heller någonsin skulle kunna bli
Nu är jag själv del två i sagan, och jag försöker fortfarande minnas hur allt det här jag hatar ens började