På vägen, den man nu går på, skaver sten, andetag uteblir och tröttheten är den eviga följeslagaren. Och genom smala krokiga kvarnrör släpar sig mikroskopiska spår av tankar. Men kanske. Tänker man optimistiskt, så knäcks inga hjärnor utan motstånd. Man får bara hoppas att man inte imploderar på kuppen.