Den tomma staden berättar inga hemligheter, men solhöstfingrar lägger sig över plastduken, som ville de lyssna med, där vi talar om när. För när har många sidor. Fler än vad man kanske skulle kunna tro. Jag lyssnar också. Följer orden. Argumenten som studsar. Kilar dem in bland allt det andra. Det där främmande kända. Som jag plötsligt förstår. Och lite förundrad inser jag. Att hur jag än bär mig åt. Är jag ingen främling här.