Jag guggade händerna fort mot varandra

och kände hur hud mot hud

i mina händer brände mot varandra.

Sedan särade jag mina händer

därifrån tryckte jag sakta

handfattorna mot varandra.

Jag kom till en punkt

där jag kände ett motstånd!

Det gick inte längre 

att föra händerna emot 

hud mot hud.

Det var helt enkelt stopp!

Jag försökte urskilja vad det var

som tog emot.

Kunde inte se vad det var

men något var det?

Var som om jag hade

en evighet mellan mina händer.

Ett helt universum

med galaxer, stjärnor och planeter.

Kanske till och med några

där liv levde.

Jag vågade inte trycka 

mina händer mot varandra.

Tänk om jag tryckte sönder ett universum

där liv skulle gå till spillo,

ändå försökte jag trycka dem samman.

Är det kanske så det fungerar

att där ute i det oändliga

finns någon som försöker trycka ihop

sina händer?

Att det är sant det som står 

att en dag ska allt det här som är vår jord

ska tryckas ihop och förstöras.

Allt det som vi ser och känner

ska bli till bara sand

som faller till marken!

Jag ser mig omkring

och där står andra som försöker

trycka ihop sina händer?