Höststormen sliter i min höga, svarta cylinderhatt och den mörka, dubbelknäppta bonjouren, när jag viker in bakom hörnet på mitt gamla underbara stenhus, Rosenhill. Detta ligger i min hemstad Lönneköpinge i nådens år 1896.
Havets lungor ryter ut sin kraft o himlens ömhet gråter blod.

Jag är i 35-årsåldern, 190 cm lång, med rödbrunt hår, smärt och vältränad. Muttrar något om det blåsiga, kalla, regniga vädret när jag med frusna, valhänta händer låser upp glasdörren till altanen på baksidan av huset. I hallen tänder jag en vedbrasa i den antika kakelugnen o snart sprider sig skön värme i rummen, som en varsam smekning från Andevärldens glöd.

Strax går jag spiraltrappan upp till det inglasade tornrummet som vetter mot havet och ställer mig att granska det upprörda vågorna. Det dansar vredens skum på topparna. Dock är det något annat som genast fångar min uppmärksamhet; det hänger något stort vitt och böljande i en av de stora ekarna i skogen innan havsstranden! Förbryllad fattar jag stjärnkikaren och vrider den mot stranden. Regnet och diset gör det lite svårt att se, men det ser ut som om en stor vit fågel har kraschat i trädet av stormen och blivit hängande där i grenarna! Kanske en stor svan, eller något liknande; stackars fågel! Den kan mycket väl vara svårt skadad eller död, vid det här laget! Jag behöver arrangera en räddningsexpedition!
Åhh… vithetens vinge rädds varken mörker eller storm!

Sagt o gjort! Jag klär mig i oömma yllekläder och går ned till källaren där jag hämtar en stor, rostfärgad, kraftig, öppen juteväv som jag brukar samla löv i o går nedåt strandskogen. Där; vid den uråldriga stormpiskade jätteeken; en tusenarmad strandhydra väntande på det oändliga Havets offer, möter mig en oerhört märklig syn! Intrasslad i trädets grova, kloliknande grenar hänger en varelse; till hälften fågel, till hälften människa… Jaa… den liknar faktiskt en ängel! Ett svagt kvidande hörs genom stormens tjut… Den lever! De halvslutna, blågröna ögon i det finmejslade ansiktet ser på mig med slocknad blick och viskar: - Hjälp… Snälla ni … hjälp mig…
En duvas blick så vek o öm den smeker ner uti min dröm.

Skyndsamt, men varsamt, lösgör jag vingarna och ser att den ena är allvarligt skadad… Ängeln blickar granskande på mig och flämtar svagt: – Jag ser på Din strålaurua, att Du är en godhjärtad människa… jag kan lita på Dig… därför ber jag Dig att skydda mig från andra människors blickar… en del är inte goda och kan vilja skada mig… nu när jag är mycket sårbar… När jag är allvarligt skadad kan jag inte göra mig osynlig som jag brukar…
Åhh… ängeln kom med stormens vind o genomskinlig likt glas är hennes kind.

Jag nickar o lägger henne varligt på den orangea juteväven och strör lite löv över. Sedan knegar jag uppför backen mot huset med min börda släpande efter mig i väven. När jag är precis vid tomtgränsen tittar min nyfikne granne fram över häcken och undrar spydigt:
– Är inte vädret lite för dåligt för att kratta löv idag, eh…?
– Kanske det, svarar jag kort, och skyndar vidare.
– Men Du Bosse… vad har Du i väven egentligen?! Det ser ut som fjädrar… och… och… han stirrar bestört: … en… en … hand!
– Nej…! nej…! … det är bara fjädrar av en död svan, som jag hittade vid stranden och det är ingen hand… det är en svanfot…! Ursäkta mig, nu måste jag begrava den i min kompost!
- Men… vänta… Bo… jag svär… det ÄR en hand där…!

Jag skyfflar över lite mer löv över ängeln och hastar mot min kompost. Väl där låtsas jag att gräva ner henne, men skyndar sedan mot altandörren och upp till mitt sovrum med min börda och lägger henne milt i sängen. Där uppe kikar jag genom träjalusierna ner mot komposten… och mycket riktigt … min granne gräver i min kompost… men hittar förstås ingenting!
Han ruskar på huvudet och kikar upp mot mitt hus. Sedan går han in till sig och jag ser genom hallfönstret att han ringer till någon. Jag anar till vem!

Skyndsamt plåstrar jag om ängeln o ger henne att dricka o bäddar ned henne i min säng. Jag upplyser henne om att polisen med stor sannolikhet snart dyker upp och uttrycker min oro för detta! Ängeln ler matt mot mig och ber mig att låsa dörren till rummet och lita på Guds försyn. Jag protesterar lätt, men ger med mig o låser dörren med dubbla slag o går ned till hallen o avvaktar.
Nattens väktare med höjd batong, de kommer snart med mörkrets tvång!

Jag tänder gula fotogenlampor i rummen och ytterbelysningens blå gaslyktor och väntar på polisens hästfordon. Efter en stund klapprar hovar mot gatstenen och två bastanta och barska polisbetjänter anländer och begär att få göra en husundersökning ”på förekommen anledning!” Vilken anledningen är vill de inte gå in på, ”av utredningstekniska skäl!” Jag bjuder in männen som undersöker huset noga med hjälp av lyktor, från källaren upp till vinden, men när de kommer till min sovrumsdörr är det stopp. Där är det ordentligt låst! Männen begär att jag ska låsa upp, men jag ”hittar” inte nyckeln. Då de hotar att bryta upp dörren, ger jag efter och ”hittar” nyckeln och låser upp, med bävan i bröstet!

Ett överjordiskt bländande sken och jublande himmelsk musik fullkomligt dånar emot våra häpna ansikten när dörren glider upp på vid gavel! Poliserna bara gapar som fågelholkar och stryker snabbt av sig mössorna. Framför dem vid en väldig orgel, sitter en skön kvinna med ljusa fladdrande lockar o spelar en så underskön musik, som de aldrig hört maken till!
- Förlåt… frun… vi vill inte störa ert fantastiska spel… stammar den ena konstapeln, när han hämtat andan en stund och erinrat sig varför de var där… men vi skulle vilja titta igenom rummet lite…
Kvinnan vid orgeln ler bara mjukt mot dem och nickar och de tar sina lyktor och söker snabbt igenom rummet och några garderober, utan att hitta något; sedan bugar de o lämnar omedelbart rummet.

Genast fumlar jag fram dörrnyckeln för att låsa, då en av poliserna säger – Åhh… ursäkta Herrn... men jag glömde min lykta där inne! Han tar ett steg mot dörren, men jag kastar mig fram till den och ropar – Ett ögonblick…! Den hämtar jag…! Snabbt rusar jag in i rummet och stänger dörren! Jag stelnar till av fasa över den syn som möter mig nu! På sängen ligger ängeln halvt medvetslös o blodet forsar från den skadade vingen i en mörkröd rännil som snabbt rinner mot sovrumsdörrens nederkant! Jag vaknar ur koman och rycker hastigt åt mig en matta och kastar den i blodströmmen, hittar lyktan och rusar ut ur rummet igen och låser dörren omedelbart!
- Ni ser blek ut… Hur står det till…? Undrar en av poliserna deltagande och tar mig i armen…
- Åhh… jag har bara fått en släng av migrän… det går snart över…! Men om ni är klara nu, vore jag tacksam för att få vara ensam ett tag…!
- Javisst… vi är klara och har inte hittat något anmärkningsvärt… ursäkta att vi störde, det måste vara falskt alarm! De bägge poliserna gör honnör och lämnar huset.

Blixtsnabbt rusar jag in till den medtagna ängeln igen och förbinder hennes sår på nytt och ger henne lite vatten.
- Tack, viskar hon matt. Jag förtog mig visst. Jag är svagare än jag trodde. Jag tar hennes hand.
– Tala inte mer nu, utan vila. Jag sover i tornrummet i natt, men tittar till Dig då och då.
Jag går till tornrummet; där är det mörkt, men ändå ljusare än vanligt, vilket förbryllar mig. Jag tittar ut och upptäcker då en mycket stor och ljusstark stjärna som lyser direkt på huset och som jag aldrig sett tidigare. Jag anar att stjärnan är ett tecken till enbart mig, som ingen annan ser. Jag lägger mig på soffan och märker hur rummet alltmer fylls med stjärnljus o stjärnglitter och till slut somnar jag.

Fortsättning följer...

        ~~*~~

© Bo Himmelsbåg