de skrikiga stal allt
omättligt tog de för sig
knuffade våldsamt vårdslöst
trängde bort alla omkring sig
tills det att du såg
hur de skrikiga
alltid stått bredvid
förtvivlat fäktande
i tröstlösa försök
att få finna vägen
förbi punkten
där du nu, sedan länge
beskådar och placerar dem
skriket och vårdslösheten
mellan tumme och pekfinger
vilka du pressar samman
likt solröda bär
tills du krossat ut sista saften
och ensamt kvar, glimrar kärnan
av det, de önskar