Andlöst tomt ter sig rummet
besjälat i täckande mörker
vilket vaktar vid utkanten
av den sprakande brasan
där jag sitter
vid sidan av min far
han som inte längre är kvar

i tyst betraktan
läser jag i lågorna
vilka speglar sällsamma ting
från det runt omkring
där jag sitter
vid sidan av min far
han som inte längre är kvar

vill sträcka mig under skinn, in i hans famn
hejdlöst kasta mig in denna hamn
men vågar det ej
rädd, för den bleksträcka hand
vilken vilar i tyngden, lagd på axeln
av Hon som vaket vaktar
där jag sitter
vid sidan av min far
han som inte längre är kvar

utan ord, utan ljud
tynar minnet kring hans skratt
ändå är det mig en väl vårdad skatt
tätt tryckt in i min hjärtebarm
när Hon stillsamt sakta
släcker elden, sänker slöjan
där jag sitter
vid sidan av min far
han som inte längre är kvar

blir ännu ett minne
i mitt sinne, av mina saknade
då jag smärtsamt vaknade
med tröstlös ande
där jag sitter, i svettdränkt säng
vid sidan av dröm, kring min far
han som inte längre är kvar