Långsamt lider natt
då Pesta, svartedöden
sida vid sida skrider
invid Mannen med Lien
och tystar mjukt
de sista skrien

Leder sedan leden
till Vergalmers kant
som stupar brant
där, vid jordens och himlens
östra horisont, står de
i väntan vid Helgrinds öppning
där vemod viner, med snöflingsregn
genom dalars djup
av Nifelheim

I västerled leder vägen
in i köldens rike
mot hon som gömmer
i det fördolda vaktar

Kliver över tröskeln, Fallande fördärv
in i Hel, väntar Hel
då hon hand i hand
leder dem alla, kvinnor, barn och gamla
för dem samman, ätt för ätt
att åter bliva ett
i Helgafjäll