Den reser sig vidunderligt stor, släcker ljus, täcker sol
genom den välvda bågen, mellan springor, genom skrymslen
viskar vinden, ömsomt ylande, ömsomt smekande
nästan som om den oeftergivligt granskar
berör mig, smeker, lirkar in i djupet

det är porten, där jag ställt mig många gånger, nu som förr
alltid tungt lutad, mot mina händer, i våldsam önskan
att skjuta dörren upp, släppa mig in, låta mig lämna allt
Den reser sig vidunderligt stor, släcker ljus, täcker sol
men genom den välvda bågen, mellan springor, genom skrymslen
släpps jag aldrig längre än dit den kylslagna vinden viskar
vid tröskeln, så förföriskt förledande

men hur tungt jag än lutar, låter mina händer den aldrig riktigt öppna
för syster och bror, era ögon låser mina fötter
ankrar mig fast, för syster och bror
Ni, och bara Ni
bränner mig ännu kvar