så ovanligt vanlig är hon
med sina vita blad, och
honungsgula kärna
som om hon vill för mig berätta
likt en poet kläda ord
född från sitt inre
få dem fjärilslätt fladdra
landa lätt över min hud, under skinn
genom mina ådror känner jag
hur hon flyter fritt, lägger sin nektar
att sommarsött smaka
då vinterköld kläder utanför

så ovanligt vanlig är hon
då hon lyfter mig ut
upp på sina kronors vita blad
lägger mig till vila, i vinden
att fångas in, beskådas av solgula ögon
att fångas in, av örnens bredvingades vilda fart
fritt över hav, fritt över skogsgröna toppar
snöklädda höjder
då jag avskalad, befinner
i mitt renaste jag