Är kikaren av koppar eller guld,
det spelar ingen roll då passagen är obetraktad och köpmän från Genua kan beväpna sig,
jag är ofödd, jag är ett foster, jag är föräldralös, jag är dalgången mellan galenskap och cazazza

Mina knän böjer sig för minsta gravkulle,
snälla träd in i mitt rum så ni kan städa ut äcklet och ovetskapen därifrån och måla vävtapeten röd,
där på golvet avklädd all hud skulle jag vilja bryta min vilja, bryta din vilja,
vedervärdigt.

På vilket gatunummer hittar jag slakthuset?

Ihålig väggar för änglar och insekter,
mellan en fager himmel och havssköldpadda ska en långsamt gräva en skrivmaskins grav,
fader besegla den döde innan jorden går under, även om just det skulle vara intressantare,
pilregn.

Brinn och dö stjärnor, brinn och dö
och nu bestig vanvettets berg och plantera ett träd, en dag kanske det växer en citrongård där,
kan jag då bo i de tunnlar av tomrum och snö tidens mördarsniglar grävt ut? Ja, det blir trevligt.

Och där är den igen, den där osmakliga mänskligheten,
en konstruktion,
en mask,
drunkna.