Kapitel 3.

Efter att ha sovit nästan hela dagen så vaknade jag upp vid fem tiden på eftermiddagen, kände mig väldigt sliten efter natten bravader. Huvudet var tugnt och jag kände att jag var nära att brista ut i gråt när som helst.
Men det ringde på dörren och jag öppnade.
- Tjena killen!” Du ser ju ut som 7 svåra år! Sa Pär och skrattade.
- Ja, det var tufft inatt! Svarade jag och log. Kom in.
Pär var en barndomspolare som jag hade känt hur länge som helst, vi hade gått i grundskolan tillsammans och varit med om de mesta ihop. Vi hade mycket gemensamt.
Vi gick ut i köket och satte oss ner och jag satte på lite kaffe.
Jag berättade om allt som hade hänt med Nadja och kvällen innan.
- Ja nu har du verkligen ställt till det igen. Svarade han och skakade på huvet.
- Ja vad fan ska man göra nu då? Frågade jag.
- Inte kan du sitta här och deppa ihop iaf, än mindre gå till Söderstopet! Sa han och log. Vi drar och kör lite biljard en stund, så får du lite annat och tänka på.
Lät som en bra ide tyckte jag och höll med. Jag var ju bara tvungen och fräscha till mig med dusch och rena kläder först. Så Pär satte sig vid datan och surfade runt medans jag gjorde mig iordning.
När jag kom in i vardagsrummet så satt Pär där och han hade knäckt en bira, så jag gick ut i köket och hämtade en jag också. Sen satte jag mig i soffan och öppnade den medans radion spelade. Så vi satt där och småsnackade innan vi stack ner till biljardhallen på Hornsgatan.
Det brukar alltid vara mycket folk där, finns ungefär 40 tal biljardbord, dart, flipper och arkadspel. Och en avskild bar där man kan ta med sig öl till borden. Så vi gick och tog ett bord och jag hämtade köerna till oss och Pär hämtade drickat. Medans jag väntade på honom satte jag mig ner vid biljardbordet och tände en cigarett, det var rökfyllt i hela lokalen och musik pumpade ut från högtalarna, det var nån sorts psychadelisk trance tror jag, ganska skönt och lugnt. Det var alla sorts människor där, allt från punkare till hårdrockare. Väldigt blandat men ändå bra stämmning, alla hade kul. Pär kom tillbaka med drickat och sa:
- Vilken jävla kö! Upp med kulorna så ska du få pisk!
Jag skrattade lite och sa:
- Ja du kan ju alltid försöka lillen.
Vi la upp och vi började spela nine ball. Vi höll väl på och spela i ett par timmar iaf, och vi hämtade dricka så fort ölen var slut. Det var riktigt skönt och komma ut lite med en vän som man kunde vara sig själv med, kände att jag behövde det här. Prata av sig lite även fast jag pratade med den där kvinnan på Söderstopet igår men det är ju alltid en annan grej att prata med en som känner en själv. Ölen gjorde mig berusad ganska snabbt eftersom jag ännu hade alkohol i blodet efter gårdagen, så man blev ju lite högljudd och vinglig ganska snabbt, men Pär var inte den som var mycke efter. Han var snart på samma nivå som jag. Efter biljarden så spelade vi lite flipper sen tog vi taxi hem, vi åkte till Pär och släppte av honom först för han bor på Ringvägen sen hem till mig.
Jag kom in och gick in i köket och tog fram en starköl även fast jag fått nog och satte på stereon och vräkte mig ner i soffan. Jag såg i bokhyllan att det fattades både böcker och cdskivor, började fundera på om det varit inbrott eller nåt men kom på ganska snabbt att det måste varit Nadja som har hämtat sina sista saker medans jag spelade biljard med Pär. Jag förbannade mig själv för att jag inte var hemma när hon kom, skulle velat prata med henne och se henne igen. Jag reste mig upp och gick ut i köket, nu såg jag en lapp och hennes nycklar ligga på bordet.
”Hej, jag passade på att hämta resten av mina grejer när du inte var hemma, kände att det skulle bara bli jobbigt att träffa dig igen, iaf just nu. Kan väl vänta ett tag och sen kanske vi kan höras av. Hoppas du är ok iaf. Kram Nadja”
Kände kallsvetten komma och jag fick svettiga händer, var tvungen och gå in i vardagsrummet och lägga mig i soffan., ställde ölen på bordet och lade händerna över ansiktet och började gråta. ”Jag saknar dig så” sa jag tyst för mig själv men visste inte om jag menade Nadja eller Alex, därefter somnade jag med musiken på.

Klockan två på eftermiddagen dan efter satt jag vid mitt köksbord och skrev, smuttade på en kaffe och tittade ut över gården. Det hade börjat snöa lite nu, vilken inspiration ett litet snöfall kunde ge. Nästan löjligt tänkte jag. Brukade sitta och skriva ibland när man kände att man ville ha ut nånting, det är inte alltid man kan prata med nån, inte ens Pär. Så då blir det små texter istället, har väl skrivit i ungefär 10 år så det har börjat närma sig 4000 stycken ungefär, alla ligger på laptopen. Det är många som sagt att jag skulle försöka få dom publicerade men det känns inte aktuellt just nu iaf, antar att jag inte är redo än att lämna ut mig så naket till främmande människor.
Mobiltelefonen ringde från hallen, brukar lägga av mig nycklar och telefon på ett bord vid hallen. Jag gick och tog upp telefonen och såg att det var Alex som ringde. Jag stelnade till. Tänkte för mig själv om jag skulle svara eller inte, visste inte om jag vågade. Men innan jag hade tänkt igenom det så svarade jag:
- Hallå? Sa jag frågande.
- Hej, det är Alex. Hon lät precis lika vacker och skör och stark som jag kommer ihåg henne, med en lätt heshet i rösten.
- Hej. sa jag.
- Hur mår du nu för tiden?
- Jo tack det är strålande här. Sa jag och ljög lite.
- Vad bra! Sa hon. Jag ringde bara för att jag tror jag såg dig utanför mitt hus igår, var det du som ringde? Frågade hon försiktigt.
Jag ville så gärna säga ja och säga hur jag känner för henne, fick lust att bara skrika ut min kärlek till henne.
- Nej, jag har inte varit där! Sa jag snabbt.
- Ok, jag kunde svurit på att det var du!
- Mm, märkligt! Och försökte låta frågande.
- Ok, kul att höra att du mår bra iaf men jag ska inte störa längre! Sa hon.
- Ja tack detsamma. Sa jag och la på snabbt innan hon hörde hur jag brast ut i gråt. Jag kunde inte längre hejda mig när jag hörde hennes röst, alla gamla minnen som väcktes och hennes ord som ekade i hela lägenheten kändes det som. Var tvungen och ta fram ett kort på henne när hon låg i min säng och försökte gömma ansiktet. Hon var inte så förtjust över att vara med på kort, tyckte jag var väldigt charmigt.
Jag gick tillbaka och satte mig vid köksbordet och tittade ut, det hade börjat snöa ännu mer nu och känslorna bara vällde fram i mig. Och som jag skrev den dagen, satt där ända fram till halv åtta på kvällen då hungern började ta över. Så jag avslutade det jag skrev och tänkte om jag skulle gå ut och äta eller hur jag skulle göra.
Det fanns stunder då jag var så otroligt hungrig men orkade inte äta eller laga mat, ville bara att hungern skulle gå över så jag kunde dricka igen. Och det här var en sån stund.
Så jag tog på mig jackan och skorna och gick ner till vasagrillen utanför vasaparken där jag hade tillbringat många timmar i min ungdom. Det var där jag och min barndomskompis hade kysst flickor för första gången, där vi hade druckit öl, rökt både det ena och det andra och gömt porrtidningar i berget för första gången. Det var där vi smet ner i Sabbatsbergs sjukhusgångar och åkte sparkcykel, där jag blev rånad och misshandlad för första gången.
Och det var här som jag hade haft sex med en tjej i lastbilen som stod på lekplatsen en blöt natt.
Det var så otroligt mycket jag/vi hade varit med om där i den parken. Så jag satte mig ner på stenmuren brevid Vasagrillen och åt min Kabanoss med pommes och tänkte tillbaka.
Ja just de, det var här som min klasskompis fick en skridsko i benet när vi åkte med klassen en vinterdag också, kom jag på helt plötsligt. Oj som han grät, jag satt och tänkte och log åt tanken.
Jag kom på mig själv med att sakna alla gamla flickvänner som jag haft även fast jag hade träffat min själsfrände om man nu kan säga så, alla har sina egna egenskaper som man fastnar för men ändå inte kan hålla kvar.
Men den jag hade nu tog nog priset, hon hade nästan allt och jag höll på och förlora henne bara för en gammal kärleks skull, det var nästan löjligt.
Jag reste mig upp och slängde skräpet efter maten och gick mot Odenplan fast jag inte visste vart jag skulle. Jag bara gick och funderade medan annat folk stökade och stojade runt omkring. Hamnade till slut på en liten krog som inte var större än min lägenhet, där satt kvartersalkisarna vid sina bord och diskuterade allt som dom tyckte var viktigt.
En trubadur satt mitt framför baren med både gitarr och keyboard och spelade gamla godingar, det fanns en stol vid fönstret som jag satte mig ner vid efter att ha beställt en öl. Tittade ut och begrundade allt som var, tänkte igenom mitt liv ganska noga och kom fram till att jag var den största loosern av alla, sen började allt tyna bort, alkoholen tog över mer och mer. Sen bara mörker men jag hörde fortfarande trubaduren.

Huvudet värkte, munnen var torr, måste ha vatten.
Jag öppnade ögonen och kände inte igen mig. Inga tavlor som jag kunde relatera till, inge möblemang alls, bara vita kala väggar överallt. Jag var där igen, i fyllecellen.
Och samma trevliga kvinna kom in 0600 på morron och sa med samma trevliga röst som i förrgår.
”Dags att vakna nu sömntuta!”

Kapitel 4.

Klockan var väl vid sju när jag steg in i min lägenhet och stängde och låste dörren efter mig så fort så att om nån hade sett mig så hade dom väl trott att jag var paranoid eller nåt. Gick in i köket och slängde mina saker på bordet som än en gång var i en enda röra efter snutarnas genomgång av plånbok och jackfickor. Tror fan dom gör så bara för att jävlas med en, jag har lärt mig en sak om snutar iaf. Ger man dom fingret så tar dom hela handen, bara man ger dom en enda liten chans så går på utav bara helvete. Satte mig ner på kökstolen, lutade mig bakåt och kände att hela livet var på väg ner till botten, allt hade rasat på mindre än en vecka bara kändes det som.
- Fan håller jag på med? Tänkte jag högt för mig själv.
Tar jag inte och rycker upp mig kommer jag snart inte kunna sjunka längre ner. Kände suget komma i magen efter mat och jag tittade i kylskåpet efter nåt att äta, jag skrattade lätt för mig själv när jag såg en gammal gurka, rödbetor och en pizzakartong, gammalt smör som hade gulnat efter att locket har varit öppen en tid. Längesen det såg ut så här i kylskåpet, Nadja hade ju alltid, nästan alltid ska jag tillägga, sett till att det funnits mat iaf ett par dagar framåt, och dagarna hade ju gått nu. Vinglade till lite där jag stod eftersom jag kände mig så tom på energi, trött, full efter gårdagen. Drog handen över pannan och kände hur kallsvetten rinna, kände oxå stanken av ett gammalt fyllo som har legat ute i rännstenen och i alkoholens grepp i månader, bara det att stanken kom ju av mig själv och mina skitiga kläder.
Undrar vad fan det var som hände igår egentligen? Krypit i lera? Somnat i Vasaparken?
Ja nån park var det iaf.
Försökte minnas men jag hade inga tankar kvar, bara minnesluckor, kommer bara ihåg när jag satt på puben och i nästa sekund vaknade jag upp i den underbara fyllecellen. Fan, förrädisk den här alkoholen, ändå kan man inte låta bli den när livet jävlas med en.
Men jag hoppade iaf in i duschen och stod där en bra stund, nästan en trekvart tror jag, plockade fram rena kläder, drog på mig dom och satte mig i soffan i vardagsrummet, NU var suget större än nånsin i magen nästan så att man mår illa. Radion spelade Where is the love med Stephen Simmonds och även fast den handlade om helt andra saker så handlade den bara om en sak för mig. Jag kom på mig själv med att tänka och längta efter...ja ni vet säkert vem! Alex såklart.
Självklart så längtar och saknar jag Nadja oxå men den här låten har jag och Alex minnen av, det var nog våran låt. Jag vet att det var andra gången som vi sågs, dagen efter som vi träffades för första gången, vi hade stämt träff på en restaurang i stan, kommer inte ihåg längre vad den hette. Jag var iaf lite tidig eftersom jag var så ivrig efter att få se denna kvinna igen efter den otroliga natten innan. Jag satt vid ett bord med min öl och cigarett, då började den här låten spela, den har ett så lugn och ändå en intensiv inledning så man kan inte låta bli att lyssna, man nästan känner på sig att det är början till något sjukt bra.
Jag stannade upp i mina tankar och lyssnade, och efter ett tag så kände jag att nån stirrade på mig, så som man kan göra ibland, så jag vände mig om, där stod hon, några meter innanför dörrenså såg jag Alex. Hon var så vacker i sina jeans med vitt skärp, kedjan från bakfickan fram, svarta klackstövlar och ljusa jacka med huva, och detta blonda långa hår. Jag blev helt tagen av den synen.
Hon dröjde kvar en stund och såg på mig och hade en konstig blick, som om hon försökte läsa mina tankar eller rätt av se min själ. Hon gick sakta fram mot mig och tog av sig jackan och hängde den på stolen, sträckte fram handen och jag tog den. Hon ledde mig upp på golvet mellan borden och vi började dansa. Hon kramade mig hårt.
- Känner mig så liten och ny med dig, tänk att du är min. Sa hon tyst med huvudet lutandes mot mitt bröst.
Sen dansade vi tysta ända tills låten var slut. Och först då blev jag medveten om omgivningen, en del tittade konstigt på oss, (det är ju så med det svenska folket, råkar man le i tunnelbanan eller skratta så tittar dom på en som om man vore nåt psykfall), och andra log mot oss. Dom såg nog att det här var början till nåt stort.
Sen satte vi oss ner och åt, och den kvällen var minst lika underbar och stark som kvällen innan.
Klockan var nu halv ett på dagen, jag hade visst slumrat till under låten.
- Ja jävlar! det är ju så självklart! Brast jag ut högt för mig själv. \"Liten och ny!\" Det var ju Alex som hade sagt så den kvällen på restaurangen när vi dansade. Då var den gåtan löst, och som jag hade grubblat på den meningen.
Tog på mig ytterkläderna och gick ut genom dörren, nerför trappan till porten och steg ut i verkligheten. Det hade slutat snöa och solen trängde fram lite. Människorna stressade omkring som aldrig förr, eller det kanske bara var jag som upplevde det så efter allt som hade hänt den här veckan, jag var så slut i tankarna att jag inte orkade tänka till lite extra, orkade inte få fram några känslor allt verkade som.
Jag gick till hållplatsen och väntade på 47:an som åker från Karlbergsvägen till Sergels Torg, jag vågade inte köra för jag kände att jag inte kunde kontrollera en körning idag. Klev av vid Sergels Torg och där var det stressigt som vanligt, om inte mer. Gick in på Åhlens och gick omkring lite och tittade på människorna, älskade par, skrikande barn, försäljare vid parfymdiskarna som gjorde sitt yttersta för att locka folk till att köpa nåt, antagligen sånt som dom inte ens behöver. Åkte upp med rulltrappan till restaurangen som finns högst upp, ställde mig i kön och beställde köttbullar med mos och vatten, betalade i kassan till en tjej som inte alls var ämnad för serviceyrket upplevde jag det som, var nästan som man såg i hennes ögon hur hon längtade bort från kassan, kreditkort, skällande gäster och stan. \"Tack\" sa jag och gick och letade efter ett ledigt bord, helst vid fönstret så man såg ut över plattan. Det var då det högg till i bröstet, tappade nästan brickan, hörde hjärtat eka i huvudet och svetten började pärla sig i pannan.
Nadja!!!
Vid ett fönsterbord satt hon med sitt långa svarta hår och en kopp kaffe, men nånting var fel, nåt stämde inte. Hon såg så sorgsen ut, har aldrig sett henne så sorgsen, hon var sig nästan inte lik.
Kändes som sekunderna blev till halvtimmar, stod bara där frusen fast och begrundade hennes sorgsna uttryck. Sen började tankarna fladdra i panik, skulle jag gömma mig? släppa brickan och springa min väg? eller rent av gå fram och prata med henne? Men vad skulle jag säga? Det hade jag ingen aning om.
Jag såg hur hennes huvud börja vändas mot mitt håll, mina tankar rusade men det var redan försent. Hon hade sett mig. Och jag såg att även hon hajade till när hon fick syn på mig, hon tittade på mig en stund med en blick som var sorgsen men snabbt övergick till becksvart, hon vände sig tillbaka och rörde om i kaffet. Jag stod där som ett jävla fån och bara glodde, bara det att hon vände bort blicken så där sårade mer än vad jag nånsing kunnat föreställa mig. Vad skulle jag göra? Ska jag gå fram? Fly? Jag vet inte....Men innan jag visste ordet av det så stod jag vid hennes bord och glodde frenetiskt på mina arma köttbullar. Hon tittade upp på mig....
- Du ser förjävlig ut. Sa hon och tittade ut.
- Tack
- Har du hittat det som du påstår dig söka? Frågade hon utan att titta på mig.
- Jag har ju precis förlorat det! Svarade jag utan att tänka mig för.
- Kom inte med några fler lögner när vi båda vet att det är en annans kärlek som du vill ha!
- Får jag slå mig ner? Frågade jag nervöst och med sprucken röst.
- Ja, gör det du. Sa hon.
Jag ställde ner brickan på bordet och satte mig ner, och precis när jag var på väg att fortsätta den utdömde konversationen så reste hon sig och gick sin väg utan en enda blick åt mitt håll. Jag kunde bara sitta kvar där och se efter henne när hon försvann i vimlet, jag var helt stum, kunde inte förmå mig till nånting. Odjuret inom mig ville bara skrika rakt ut, ville slå sönder hela restaurangen. Kärlekn i mig ville skrika att jag behövde henne mer än nånsin i mitt liv, springa ifatt henne och be på mina bara knän. Nu var mina känslor i uppror, mer trassliga än nånstans tidigare, kändes som en orkan drog igenom min kropp, ändå satt jag bara där stum och bara glodde rakt fram, och på köttbullarna. Satt kvar där en stund utan att röra mig och tittade ut över plattan och Drottninggatan, nu var längtan efter Nadja starkare än någonsing, tänkte på allt som vi hade gjort tillsammans, hur vi hade ställt upp för varandra i vått och torrt, natt som dag, det fanns verkligen inga gränser för vad vi hade kunnat göra för varann, ingen som tog någon för givet men man kunde ändå räkna och lita på den andra, det måste väl ändå betyda nåt, måste väl ändå vara äkta kärlek.
Hade jag det så med Alex? Eller hann vi aldrig så långt?

Mobilen ringde i jackfickan, slet tillbaka mig till verkligheten med signalen som lät som en dålig kopia av Eye of the tiger.
- Hallå! Svarade jag.
- Tjena killen, Pär här, Läget? tjoade han och han var lika sprallig som vanligt.
- Sitter här på Åhlens och försöker få ner nåt i kistan!
- Jaså, du sitter och äter dina gamla köttbullar nu igen eller?
- Jag träffade precis Nadja! Sa jag lite uppgivet.
- Näää, ere sant, sitt kvar där, jag kommer om några minuter! Sen la han på.
Han var väl i närheten antar jag eftersom han skulle komma så fort, kanske hade han hälsat på sin mamma som bodde på Kammarkagatan.
Jag hade inte ens rört maten, hade tappat aptiten helt nu, så jag gick och hämtade två koppar kaffe eftersom Pär skulle vara här snart ändå. Och här kom han inrusandes med några kassar i näven. Han slog sig ner vid bordet där Nadja precis hade suttit och flämtade en liten stund.
- Jävla människor och trängas och puttas! Pustade han fram...
- Vad hände? Frågade han strax efter.
Jag berättade allt och vad hon hade sagt och hur hon hade gått sin väg som om man inte var vatten värd.
- Ja, vad hade du väntat dig egentligen? Sa han och himlade lätt med ögonen.
- Jag vet inte. Sa jag. Nånting iaf.
- Men hur skulle du själv reagera? Du har ju sårat henne om inte mer än vad hon sårat dig!
- Jo jag vet. Sa jag och suckade. Men jag har ju inte ens fått förklara mig, ingenting!
- Finns det nåt att förklara då än att du älskar en annan?
- Älskar en annan. Tänkte jag högt för mig själv....
- Va!! Sa Pär
Det var då det slog mig, hade jag egentligen nån bra förklaring, förutom att jag älskar henne? Varför hade jag skrivit lappen där det stod att jag älskade Alex? Det var ju en gammal lapp men varför sparade jag den då? I nya jackan? Jag sparade den med vilje. Varför?
Var det så att jag hade tagit Nadja som ett substitut? För att dölja min kärlek till Alex för mig själv? För att överföra kärleken till Alex över på Nadja....? Nä, nu svamlar jag i tanken. Eller?
Jag och Alex, vi försvann i varandra så fort vi träffades, sen var vi borta hela tiden, visst gjorde jag och Nadja det oxå men det var bara då och då när det verkligen hettade till.
Jag kände att jag bara var tvungen att prata med Nadja, var bara tvungen och få en chans och säga nånting, nånting som säger att jag aldrig ville såra henne, att allt är ett enda onödigt misstag.
- Du! Sa jag och reste mig hastigt upp.
- Mm? Svarade Pär och såg frågande på mig.
- Jag måste sticka nu, jag måste försöka få tag på Nadja! Hon bor säkert hemma hos sin mamma.
- Är det så klokt det då! Hojtade Pär medans jag skyndade iväg.
Jag klämde mig igenom folkmassorna inne på Åhlens, kom till dörren och skyndade ut, höll nästan på och få panik där inne bland allt stress. Tog ett djupt andetag och fyllde lungorna med frisk kall luft, eller så frisk nu luften kan vara mitt i stan bland alla avgaser, men den kändes iaf frisk.
Styrde mina steg ner mot Vasagatan, gick förbi Burger King och svängde upp mot Klara Sjö. Fick för mig att jag skulle ta en promenad hem längs vattnet, det brukade alltid få mina tankar och klarna lite, rensa skallen. Kanske jag skulle komma på vad jag skulle säga till Nadja om jag fick tag i henne. Gick förbi restaurangen som hette Klara Sjö oxå, där hade man tillbringat många blöta sommarnätter på uteserveringen med både vänner och ovänner. Det var många som var ute och motionerade längs vattnet med nyinköpta träningskläder såg det ut som, sprang där i sin egen värld och lyssnade på musiken i deras mp3spelare. Var blandat folk som joggade, unga snygga tjejer som gjorde allt för att få behålla den fasta kroppen, medelålders män och kvinnor som tror dom kan springa bort bilringar och överflödet på lår, bak. Jag la mest märke till dom unga tjejerna iaf, med deras långa hår i hästsvans, tajta joggingbyxor och fasta bröst. Efter att ha gått där och stirrat som det kan kallas så svängde jag upp mot Fridhemsplan, ner mot S:T eriksbron där man hoppat ifrån ner i vattnet när man var yngre, jag log åt minnet.
Gick på Tomtebogatan och in på Vikingagatan, äntligen hemma.

När jag kom in slängde jag av mig jackan på golvet och gick in i köket och laddade bryggaren med kaffe och vatten och satte på. Satte mig ner vid köksbordet och tog fram telefonboken som alltid ligger på köksbordet. Letade fram Nadjas mammas nummer som stod under Kristin. Hon bor i en villa i Vretarna som ligger i Tumba området, lyfte luren och skulle precis slå numret när jag ångrade mig och la på igen. Satt där och försökte samla mod till mig för att ringa igen, men jag gav upp.
Det tog mig två dagar innan jag vågade ringa upp igen.
Vad skulle jag säga? Om hon inte var där så skulle förmodligen inte Kristin säga var Nadja befann sig heller, hon hade säkert ringt till föräldrarna och till alla gemensamma vänner och sagt att dom inte skulle säga var hon befann sig. Hon ville säkert vara ifred ett tag nu, iaf ifrån mig, men jag fattade mod och tog upp luren igen, slog numret, signalerna gick fram.
- Kristin! Svarade hon efter fyra signaler. Hade nästan börjat hoppats på att hon inte skulle svara.
- Hej! Det är jag! Roger. Sa jag.
- Hej Roger. Vad vill du? Frågade hon lite barskt, nästan som en gammal skolfröken.
- Ville bara höra om du vet var Nadja är nånstans? Jag måste få prata med henne!
- Hon bodde här i några dagar men nu har hon rest till Tyskland. Sa hon. Och jag tror inte att hon vill prata med dig i vilket fall som helst!
- Tyskland!? Utbrast jag. Vad i helvete har hon där att göra? Och var i Tyskland?
- Hamburg tror jag, men jag vet inte. Hon skulle åka dit och vila upp sig sa hon.
- Åkte hon ensam? Frågade jag lågmält.
- Så vitt ssom jag vet. Sa Kristin. Du vet Roger! Jag har alltid gillat dig, Nadja har talat så gott och stort om dig, men nu har du verkligen gjort bort dig! Eller hur? Nu måste jag sluta! Sa hon och la på luren snabbt.
- Ok. Sa jag, men hon hade ju redan lagt på.
- Hej då! Sa jag högt för mig själv fast jag visste att hon inte skulle höra men det kanske kändes bättre för mig. Jag vet inte. Sen la jag bara ner luren på köksbordet och gömde ansiktet i handflatorna och bara skakade på huvudet.
- Idiotjävel! Sa jag till mig själv.
Kände hur det började bubbla i mitt inre, ovissheten och rädslan steg upp i bröstkorgen och det kändes som om bröstkorgen utvidgades mer och mer och snart skulle sprängas av alla känslor.
- FAN OCKSÅ!! Skrek jag högt och slognäven i bordet så telefonluren, ljusstakarna och armbandsuret som låg där hoppade vilt på bordet, reste mig upp, lutade mig mot diskbänken och tittade ut över gården. Kände mig så vansinnigt förlamad, förbannad, övergiven just nu, det var som ett skrik i min kropp som ville komma ut, hörde hur det ekade i mitt huvud men jag släppte aldrig ut det, det vågade jag inte. Såg ut över gården där ett par grannungar höll på och lekte i den snötäckta sandlådan. Och mammam och pappan var nere i tvättstugan och tvättade. Det fanns en liten dörr där på gården med en trappa bakom som gick ner under marken, där fanns tvättstugan och cykelrum. Dom turades om att komma upp och titta till barnen och alla dessa förbannade ansikten praktiskt taget sprudlade av glädje och lycka, till och med föräldrarna vilket var väldigt ovanligt. Vad hade dom för hemlighet om världen? Eller var dom bra skådespelare? Eller rent av kanske dom var lyckliga? Ja då hade dom nog en hemlighet som dom var skyldiga att dela med sig av enligt mig. Dom hade väl knappast ensamrätt på lycka! Till slut kom båda föräldrarna upp och det var ett relativt ungt par, runt trettio som jag, och vackra var dom, vältränade och full av energi. Kände mig som en pensionär jämfört med dom, och dom var lyckliga, denna förbannade lycka. Pappan kramade en snöboll och kastade den rakt i bakhuvudet på mamman, sen bröt ett smärre snöbollskrig ut och barnen kiknade av skratt.
Mamman kastade sig på pappan så han föll omkull och han blev mulad, ungarna sken upp som aldrig förr och kastade sig över båda föräldrarna. Nu låg dom där och kramades och skrattade en bra stund, skrattade åt livet, hånskrattade mig rakt upp i ansiktet. Denna förbannade lycka, kanske var jag avundsjuk på denna villkorslösa kärlek, som om det inte fanns några bekymmer som helst i världen. Hade jag känt så med Alex och Nadja, jag vet inte. Med Alex så försvann vi bara in i varandras existens och såg inget annat, allt annat existerade inte längre. Med Nadja var det så ibland, men små vardagliga måsten och plikter kom ju upp eftersom vi bodde ihop, men det är väl som det ska vara? Att bo ihop med nån kanske tar död på en del av spänningen och detta försvinnande. Vad vet jag, varför måste allt vara så förbannat komplicerat för?
- Hamburg. Viskade jag för mig själv och tittade upp i taket, år av rök hade missfärgat de vitmålade taken med en svag nyans av gult.
- Måste måla om. Konstaterade jag.
Vad fan har hon i Hamburg och göra? Hade vi några gemensamma vänner som höll till där? Jag gick igenom alla vänner i huvudet och kom inte fram till nån som kan tänkas bo där, eller ens åka dit ibland. Hon hade kanske rent av träffat en ny man, som var säker på sin kärlek.
Nä!! Inte efter en så kort tid! Tänkte jag. Inte efter en vecka bara, det är omöjligt försökte jag hoppfullt intala mig själv. Det var eftermiddag nu och klart väder, solen stod lågt och spelade med skuggorna från husen över gården. Den förbannat lyckliga familjen hade gått in till sig nu, kanske för att laga en förbannat lycklig middag. Gick in i badrummet och lutade mig mot handfatet och tittade på mig själv i spegeln. Det härjade ansiktet i spegeln och jag bara stirrade på varandra som främlingar, försökte att känna igen om ens ett litet drag från mig själv men det såg ut som om han bara stod där och hånlog mot mig och mitt liv som höll på att rasa i lavinartad fart. Jag lutade mig framåt och stirrade blint in i dom där isblå ögonen. Jag tyckte mig urskilja ett ansikte i ögonen, ansikte for fram och tillbaka, förvreds i grimaser av smärta och vrede, och han skrek, han skrek så att munnen utvidgades i ett omänskligt avlångt gap som släppte ut detta oljud.
Hans ögon visade bara vitorna nu och han vände upp ansiktet och gav ifrån sig ett vrål som om han tog i det sista krafter han hade kvar. Sen tystnade han. Ögonen visade sig och dom var kolsvarta. Han var tyst, stod bara där och stirrade på mig allvarligt, grymt, hånfullt. Han började småle lite och jag ryggade tillbaka ett steg och helt plötsligt började han skratta, nästan så att jag trodde jag skulle ramla bakåt. Det var ett skratt som jag kände igen, från den där första natten med mardrömmarna innan Nadja lämnade mig. Det var ett mörkt, rått skratt och jag tog några steg tillbaka och blev sittandes på tvättmaskinen som stod bakom mig. Han var borta! Dom säger att ögonen är själens spegel! Var det mig själ jag hade sett? Var det mitt odjur som bor i mig och ville komma ut. Alla har ett odjur i sig som vill ut, men skillnaden mellan normala människor och psykiskt sjuka människor är att dom sjuka inte har kraft nog att hålla tillbaka odjuret och hålla det instängt, då tar det över och gör alla dessa sjuka saker som dom sjuka gör ibland.
Och denna smärta som han visade, denna vrede. Åh låt det aldrig komma ut eller visa sig igen, måste vara stark nog att hålla det inlåst. Jag måste samla mig och kontrollera känslorna så att han för evigt skulle vara instängd i mig. Han skrämde mig, detta förvridna ansikte av smärta, vrede, avundsjuka och skratt hade skrämt vettet ur mig, det skrämde mig för att det var mig själv jag såg, mitt andra jag. Jag drog knäna upp mot hakan där jag satt på tvättmaskinen och brast ut i gråt, jag skakade och grät. I timmar satt jag där och vågade inte se in i den där spegeln igen, inte än iaf, inte förrän jag var stark nog att konfrontera, möta och slåss mot detta odjur. Snälla, låt han aldrig nånsin ta över.

Jag tog mig upp på skakande ben när jag hade samlat modet lite och gick ut i köket och spolade kallt vatten i diskhon, gick till köket för där fanns det ingen spegel som jag kanske av misstag skulle stirra in i, så jag slapp se mig själv. Fyllde vatten i mina kupade händer som skakade och kastade vattnet över ansiktet, upprepade proceduren flera gånger tills jag kände att både händer och ansikte hade domnat bort av kylan och jag vaknade till lite. Torkade mig med en vit kökshandduk och kände att jag var tvungen att lägga mig ner en stund, gick förbi hallen in i sovrummet och när jag nästan var framme vid sängen så förlorade jag kraften i benen, som om nån bara ryckte bort mattan under mina fötter, så föll jag ner på knä, tog emot mig med handflatorna och där låg jag på alla fyra och andades häftigt. Ute hade det nästan blivit mörkt och inne var det nästan svart, var nästan som om nån hade släckt ner alla lampor och dragit för alla gardiner. Plötsligt kände jag en hand på min axel och hjärtat hoppade till och jag snurrade runt så häftigt att jag tappade balansen och blev sittandes på ändan och lutade mig bakåt mot händerna. Där stod Alex med kritvitt ansikte och svarta ögon och bara stirrade på mig, såg inte kroppen, bara ansiktet och det långa håret i luften nästan som om huvudet svävade i luften.
- Låt mig ta över!! Väste hon med en hes och ansträngd röst, kände kalla kårar längs ryggen och allt blod försvann från mitt huvud, jag nästan svimmade av rädsla. Ansiktet kom närmare mig tills det bara var en decimeter mellan våra ansikten, kände hennes kalla andedräkt strömma över mitt ansikte. Jag var stel av skräck och bara stirrade rakt in i dom där svarta ögonen, kunde inte röra mig. Helt plötsligt tjöt det till i luften och jag såg hur luften darrade och skälvde där mellan oss och hon försvann. Jag föll ner på rygg och bara låg där och märkte först nu att tårar hade kommit, stirrade bara upp i taket och andades svårt, häftigt och panikartat. Efter ett tag lyckades jag kravla mig upp i sängen men vågade inte sova på hela natten. Låg bara där och tänkte på allt som händer och vad det kan bero på. Sen framåt morgonen när det började ljusna lite så slöt jag ögonen och somnade in.

Copyright © Hoffa 2006