Våra huvuden har bildat ett treriksrös i skyttgraven. Liggandes på våra ryggar, iaktager Herr Allt, Citrusprästen och jag, det besynnerliga flygandet från en sida till en annan och skumröken som killar i näsan. Men trots allt flygande är det tyst. En synnerligen märkvärdig tystnad faktiskt, ty inte ens Citrusprästens nynnande hörs mellan jorden.  Och vi låter tiden gå, med att ligga där och titta. Men till slut bryter jag märkligheten, öppnar den mun jag nu har fått och säger, är det någon av er som begriper det? Sådan bara en liten smula?