Det är som om jag är helt tom, som om luften dragits ur mig. Som om jag inte längre är förankrad i den bild som en gång var av mig själv, den verklighetsbild som finns och som är ständigt påkommande.

Man kan inte hämta luft i från ett brustet hjärta. Vad tjänar det till att leva när man inte kan andas och när ens egna organ inte fungerar som önskvärt.

Det sades mig att en evighet skulle hinnas mig, hinnas över mig innan jag skulle behöva kämpa med att leva, med att andas, med att se världens hölster av olika virala problemstrukturer. Det är som oom om jag blivit lovad vad ingen kan ge mig och som jag har det blir denna glädje en slängd förhoppning i en minst lika vildvuxen trädgård, mitt inre.

Hjärtat dunkar:
Du dunk, du dunk, du dunk.
Men alla är för upptagna för att kunna höra det. Alla är för upptagna för att kunna känna livet som kommit och som gott. Inte ens när taket läckte in kom någon. Som om jag var osynlig, som om jag inte fanns till. Hur ska jag kunna leva när allt jag hör, ser och förnimmer är smärtan av en svunnen tid.

Hjärtat talar som bara en spegelbild kan göra.

Jag har blivit så illa behandlad. Men det vet ni ju allt om redan.