rädslan för lyckan
eller rädsla för att misslyckas
har svårt att tyda gränsen
är det möjligt att helt släppa taget
utan att förlora kontrollen
(och isåfall över vad?)

går det att skynda långsamt
på riktigt
om du frågar och jag svarar
precis så som det av nuet består av

men allt är ju i rörelse
(önskar mig bortom förnuftet)

din närvaro berusar mig
vill brista i närvaro av dina sinnen och kropp
vill erkänna mig livrädd och besegrad
faller jag, så faller jag, vart och när och hur
svävar i:
imorgon eller dagar, veckor, år...

kanske räds jag än mer
tanken att
även jag hypotetiskt sätt kan vara den
som släpper taget
om det
sårbart starka som känns

förberedelse innan fall