Våra ord kommer tvinnas samman,
bilda ett fyrljus
över stadens hustak.

Vi pratar varsamt,
var har vi varit
och vad har vi lärt oss.
Marscherande är de
meningarna som dolts
i ensamma korridorsrum.

Nu ser vi varandra
blinda och döva
men med sånger
likt drakars gap.
Bjud in till sängkanten,
följ bara skyltarna..
"Anhöriga äga ej tillfredställelse."
Och bara då
faller allt samman
på plats i bröstkorgen.

Klockan,
den har vissnat..
Den var alltför långt fram
för oss att besluta
vårt livs misstag.
Nu lockar faror
våra svartmålade tungor,
jag hittar något
jag alltid sökt.

Nu lämnar vi hemmet på sjukhuset
och dånet sjunger för oss
fryser våra organ
de blir till vulkaner,
vulkaner med insomnia
Våra blodkärl
är fyllda med allt,
sågspån
änglaben
dalgångar och dårskap.
Visst fan är vi glasugglor,
vackra och skimrande.

En dag skall vi splittras,
och bitarna av oss
de kan bygga nya mardrömmar.