Vi svämmar ju över och sprids ut om det inte vore för vår plastiska hud med livets bubbelglada innanmäte. Bara huden håller ihop oss. Huden mot den andre, mot de andra. Vi definieras av våra hudgränser. Vi är ihop hållna insidor och luckras upp först då vi dör. Då blir vi i sanning samma ena. Jord alltihop, allihop. Då är vi den utsida vi förr betraktat som andra och annat. Eviga, oändligt utspridda, fragment i helheten utan separation och självbild. Ingen rädsla eller längtan heller väl.