Se hur världen växer
blödande tistlar
i kanten av porslinsögat.
Ingen vision,
avsaknad av funktion,
en trasig inskription

Samma eter som förut
den drunknar
uti en askgrå hage
och ett vissnande kranium.
Allt roterar
och kapar silkestrådar
från huvud till bröstkorg.
Se när huden öppnar sig,
en fjäril rymmer
ur ett rött sken och viskar
gåtor och ursäkter
och sprickorna täpps igen.

Händerna faller ner
i gapet efter jordbävningen,
och öronen blöder,
samma frågor som aldrig försvinner
från läpparna.
Vart tar alla de skrämmande meningar vägen när de inte når hjärtat
Vart försvinner alla de minnen vi aldrig haft
Vart ekar ljudet av tystnaden när stormen passerat ett uttorkat delta av hat och kärlek

Kanske de flyger före årstiderna
över solen och brinner upp,
blir till eviga märken i våra ögon..
Allt medan vi ser på
när höstens sista löv fryser till träd på gräsmattan utanför.