Jag vaknar med ett ryck av ett märkligt, dånande ljud, som jag först inte kan lokalisera. Men när jag yrvaken sätter mig upp, hör jag att det kyrkklockor från Trefaldighetskatedralen på andra sidan vägen! Jag hör både lillklockan, mellanklockan och storklockan! När jag kastar en blick på väggpendylen ser jag att klockan är exakt tolv på natten! Jag går mycket konfunderad till fönstret och ser att tornluckorna är vidöppna och att ett blåaktigt ljus strömmar ut från dem. Mycket underligt att klockorna börjar ringa så här mitt i natten! Vem är det som drar i repen och varför? Knappt har jag tänkt tanken ut förrän små blåaktiga ljussken lösgör sig från katedralen och svävar emot huset. När de kommer närmare ser jag att de är fladdermöss. De sätter sig i silverboken utanför balkongen och genast börjar hela trädet att lysa i ett blåaktigt sken! Jag kan inte motstå en stark impuls att gå ut på balkongen och titta närmare på fenomenet. Väl där ute sträcker jag försiktigt ut handen och bryter av en kvist. Den avger ett starkt pulserande blåskimrande sken och värmer upp handen så att den blir blossande röd. I detsamma klingar kyrkklockorna successivt av o tornluckorna stängs.

 Jag får en ingivelse att gå med den blossande kvisten in till den sovande Ängeln i tornkammaren. Försiktigt rör jag vid den skadade vingen med kvisten och det blå skenet förs över till vingen som börjar att pulsera och vibrera i blåröda nyanser. Ängeln lyfts en meter upp i luften och där börjar såren att kraftigt rodna för att sedan sakta blekna bort. Mjukt o varsamt sjunket hon sedan ned i sängen igen.Hon vaknar och ser yrvaket på mig. – Hej… varför har du en gren i handen? Jag säger att det skett flera mirakler och förklarar vad som har hänt. Hon undersöker noga vingen och konstaterar att den är läkt och att den fungerar igen. – Jaa... jag få tacka min skapare…! … men den känns fortfarande stel o kraftlöst… så jag måste nog träna, innan jag kan flyga igen. Men nu måste jag nog sova igen… jag är fortfarande mycket trött...
Jag nickar, släcker hennes fotogenlampa och går till tornkammaren igen och lägger mig på nytt och somnar.

Nästa morgon sover jag länge och väcks på nytt av kyrkklockans klang; men nu är det bara lillklockan som slår tolv slag. Jag gör frukost och går in till Ängeln med en bricka och väcker henne. Hon har sovit djupt och gott och känner sig mycket starkare nu. Hon ler när hon ser matbrickan dukad för två och säger att hon egentligen inte behöver mat, hon får sin energi från andevärlden, men hon äter gärna lite för sällskaps skull. Sedan säger hon att hon skulle vilja flygträna en del utmed havsstranden i eftermiddag och undrar om jag vill följa med.
Jag svarar att det vore trevligt och vi bestämmer att vi ska gå till stranden om en timme när vi klätt oss.

När jag går in till henne en timme senare har hon klätt sig i en mycket vacker duvblå klänning o hennes vingar gnistrar som vitaste marmor. - Ohh… vad Du är vacker…! utbrister jag spontant.
Hon ler milt och säger; - Tack… min vän! Det gläder mig mycket att Du tycker så. Jag har en liten present till Dig, eftersom Du varit så vänlig mot mig och faktiskt räddat mitt liv! Hon räcker mig ett mjukt paket av ett material som jag inte känner till. Hon ser mina frågande blickar och säger skrattande; - Det är Änglaull…
Jag smeker materialet; - Åhh… så mjukt o fint… Jag öppnar nyfiket paketet och där ligger ett par stora, oerhört vackra, mörkblått skimrande vingar.
-  Så fantastiskt sköna…! flämtar jag. Vilken otroligt fin gåva; när jag ser dem, o känner på dem, ska jag alltid tänka på Dig!
- Din dumsnut!; skrattar Ängeln! Du ska inte bara se och känna på dem, du ska flyga med mig!
- Jag flyga…! Du skämtar…! Jag kommer inte att kunna lyfta en meter ens!
- Jodå…! Du anar inte vilka krafter de innehåller…! Men Du måste för stås träna som jag.

Vi promenerar förbi den enorma hydraeken vid strandlinjen. Vädret är lite gråmulet, men lugnt o stilla. Ängeln, som presenterat sig som Aurora, har gjort sina vingar osynliga och jag bär mina i en svart läderryggsäck på ryggen. I skydd av några buskar sätter jag på mig mina vingar.
- Snyggt! säger Aurora. Nu är Du också osynlig för alla andra än för mig och likadant är det med mig.

Vi börjar hoppa o valsa längs stranden o viftar med våra stora vingar
och vi… vi lyfter och börjar glida utmed det spegelblanka havet; en underbar känsla! Solen glittrar i havet, som smält guld. Jag känner att mina krafter o min flygkänsla ökar för varje minut och blir allt djärvare. Det verkar vara detsamma med Aurora. Vi börjar dansa med varandra i luften o göra svängar, piruetter o nigningar, som i en riktig dans, men till slut blir vi trötta o landar vid en solvarm sanddyn för att vila. När vi ligger där på dynen flämtande och röda och blundar för att hämta krafter, smyger jag över min hand till hennes och sluter den i min. Hon öppnar ögonen och ler stort och tar inte bort den. Så ligger vi länge o jag känner en ljuv värme sprida sig i mitt inom. Till slut bestämmer vi oss för att gå hem och jag blir synlig igen och lägger ner mina vingar i ryggsäcken och Aurora gör sig synlig, utom vingarna. Hand i hand går vi hemåt och bakom en kulle stöter vi på min nyfikne granne Harry, han studsar till och ser menande på oss:
- Tjena, Bosse…! Kul att se dig igen! Du har varit lite osynlig på sistone…!
Han blinkar med ena ögat och ser intensivt på Aurora. - … och nu förstår jag varför! - Jaa… det här är Aurora, min nya flickvän, vi har promenerat lite längs stranden
Harry skakar hennes hand.
- Hej, Aurora…! …trevligt att råkas…! Jag har inte sett dig tidigare; men du kanske har ramlat ner från himlen, va…? Ha… ha…!
- Hej, Harry… du har kanske rätt… säger Aurora och ler milt, utan att med en min förråda hur rätt han har…
Vi följs åt till mitt hus och Aurora följer mig till tornrummet där hon föreslår att vi ska flyga ut tillsammans till en ö, Solbrandskär, cirka en kilometer från land imorgon. Nu behöver vi vila o sova mycket för att kroppen snabbt ska bygga upp styrkan för nya o längre flygturer.

Nästa morgon går vi upp tidigt och efter en stadig frukost går vi ut på balkongen och svingar oss ut i luften i ännu en strålande dag. En helt otrolig känsla att känna att vingarna bär o lyfter o lyder minsta rörelse. Vi roar oss med att låta fötterna toucha vattnet och sedan lyfta i konstfulla vattendroppspiraler av guld upp mot rymden. Hoppas att ingen ser oss, för det måste se konstigt ut, när ingenting ser ut att ha orsakat detta! Efter ca en timme är ute vid Solbrandsskär och vi landar på den bländvita sandstranden i lä av några med dvärgtallar beklädda kullar. Vi lägger oss i den mjuka sanden, i den blossande solen och jag har en Ängel bredvid mig; närmare Paradiset och Himmelen kan jag knappast komma här på Jorden. Jag smyger över handen runt hennes nacke o läpparna suger in en himlakyss; alltet gungar bort i rosa drömmar.
- Åhh… Aurora…! Jag känner en sådan berusande Kärlek till Dig, som jag aldrig någonsin känt tidigare…!
- Ohh… Bo…jag tycker mycket, mycket om Dig också…! säger Aurora och kramar mig ömt o varmt o länge… Men… men… jag måste tyvärr återvända till Himlen o Andevärlden igen snart… jaa… redan imorgon bitti… jag har en del medmänskligt arbete att göra där, som jag är uppbokat på...
Jag stelnar till… med ens drar mörkret o kylan in igen ifrån Havets Eviga horisont… allt var bara en dröm…! ... en touch från Himmelens läppar… sedan ingenting… Tårar föds i mina ögon o droppar, ringlar som ett gnistrande diamanthalsband runt hennes liljevita handleder…
Hon grips av min förkrossade sorg och tar mina händer o trycker dem mot sina toppiga bröst…
- Men kära, kära, Bo… vi kommer att träffas igen… jag lovar… i nästa århundrande…
jag kommer att vara din ängel som barn och år 1962… kommer vi ha ett intensivt dygn, både fysiskt o själsligt på denna ö… o sedan i börja av 2000-talet kommer vi att gifta oss o ha många lyckliga år tillsammans. Jag kommer att stötta Dig intensivt, både som barn, ungdom och vuxen!
- Käraste… Aurora, det låter fantastiskt underbart… men jag längtar Dig nu …! …o saknaden kommer att kännas oerhört tung…
- Jag förstår det, Bo, men… vi kommer inte att skiljas helt… en del av Din själ, kommer alltid att vara förenad med min… för Evigt!
- Ohh… så underbart det låter…! … fast hur ska det gå till…?
- Joo… snart… när Du känner Dig starkare på att flyga… o känner Dig själsligt mogen… tar Du på Dig Dina blåa vingar o flyger med en del av Din själ upp till mig… Din kropp o resten av Din själ väntar på att jag kommer ner till Dig i nästa liv… för att vi så småningom förenas för Evigt!
Vi ligger en stund och håller om varandra, men den nära förestående separationen lägger sordin på känslorna. Så vi flyger snart hem igen.

Nästa morgon vid sextiden tar jag ett ömt farväl av Aurora i tornrummet. Det är oerhört svårt att släppa henne nu när jag fått smaka på hennes himmelska väsen en tid.
- Farväl… då Bo, men vi ses snart själsligt igen…! För att Du ska känna igen mig i nästa liv, så ger jag Dig namnet på ett par dikter, som jag skriver på 2000–talet; Älskade barn, kommer den ena att heta. "...i dina ögon återspeglas skenet
av nattens klaraste stjärna... din ängels ljus o värme i evighetsförbund..."
I kronbladen gömma,  kommer den andra att heta. Du får också ett citat från den dikten: ”Du… är doften i en vind... blott en strimma av en aning jag känner så väl…” Jag kommer att kalla mig Chawa då. Memorera detta noga, så att Du minns mig.

Hon gör sig osynlig och öppnar dörren till balkongen. I ett skimmer av glittrande silvermoln försvinner hon upp i skyn.

Fortsättning följer…

         ~~*~~                                     

© Bo Himmelsbåge