Axel hörde en röst i sitt inre, en metallisk röst inlindad i mjukaste siden; Du måste tränga djupt in i dig själv! Träng ända ner till den djupaste delen! Där kommer du att finna ljuset i centrum av ditt inre mörker. Du kommer då till insikt om vem du är, varför du existerar och vart du är på väg.

   I den insikten skulle han finna förklaringen som inte krävde någon förklaring, vetskapen som inte krävde något kunnande och svaret som inte krävde någon fråga.

   Först då skulle han förstå eller kanske skulle han inte alls förstå och då spelade det ingen roll.

Familjen bönföll honom att komma tillbaka till dem, till verkligheten, och hjälpa till som vanligt hemma. Axel kunde inte.

   Ju djupare han gick in i sig själv desto fler ord och meningar fann han. Bilder kom upp och flöt omkring i hans medvetande. De krävde att förlösas, att bli nedtecknade så att alla kunde få uppleva dem. Men han kunde inte förklara det för omgivningen.

   Axel kunde inte förklara att bildernas kraft inte tillät honom att sova, inte tillät honom att vila, förrän han hjälpt dessa energier till vad de insisterade på. Han visste inte hur han skulle kunna berätta för familjen att han kände sig lurad på livet, betydelsen av livet, om han inte fick skriva. Axel kände att han måste hjälpa energierna av de mättade bildernas krumbukter och sammansättningar att få bli vad de begärde.

Om han bara kunde ta bubblorna som flöt omkring i hans inre, fånga dem och sätta samman dem till en skapelse, forma dem till vad de var avsedda för, så kunde han kanske låta världen förstå meningen med livet.

   Han kunde hjälpa omgivningen att lära sig förstå betydelsen av skönhet, att förstå att allt har sin givna plats och att alla har sin uppgift att fylla. All sorg som fanns inuti, all glädje, alla de ingrodda medfödda minnena kunde han blanda till något värt att förstå.

   Axel ville lära dem alla att dyka djupare ner i skapelsen så att de befriades från invanda mönster och tvång. Kreativiteten var ju nyckeln till att förstå världen, ja universum.

När han berättade för dem att han var annorlunda, att han inte stod ut med att göra det som de förväntade sig, övergav de honom.

   Axel kom ihåg hur det var innan skrivandet tog sin början. De hade brytt sig om honom, talat och skrattat med honom, och sett till att han mått bra. Då slapp han vara ensam.

   Men det var innan han föll djupt in i sig själv för att finna, och tillfredsställa, sina egna fantasier i den fasta övertygelsen att det även skulle komma att hjälpa andra.

    Axel trivdes dock bra med sina vänner anteckningsblocket, pennan och laptopen. Det enda han saknade var respons på texterna. Där var det hittills tunnsått.

En dag började den metalliska rösten återigen tala inom honom; Lär dig att lyssna till vad som inte sägs! Oavsett vad de säger, lyssna till de outsagda orden! De andra är rädda för förändring och vågar inte ta en chans. Det är inte dig de misstror, det är din inre värld. Alla förstår inte det språng du har tagit. De förstår helt enkelt inte!

   Trots att det ibland är förvillande, ibland smärtande, ibland möjligen lindrande, är osagda ord viktiga. Osagda ord är din möjlighet att förstå kreativitetens värld.

   Var också alltid uppmärksam på hur naturen talar! Naturens outtalade ord kan ge dig styrka att orka fortsätta på din utstakade väg.

© Kjell Åhsberg