Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Text och bild saxad ur Dala-Demokraten 180827.


Skriet

 

Istället för att svänga in på gården fortsatte jag skogsbilvägen upp till sjön. Bilen krängde i de djupa spåren efter vårens skogsmaskiner. Parkerade mellan några ungtallar. Gick stigen ner mot sjön. Bäcken som tömde sig i sjön hade inte mer vatten än att det gick att hoppa över. Stenen ute på udden fick, som så ofta förr, utgöra viloplats. Ilskan hade nu gett med sig. Kvar var endast förtvivlan och ledsamhet.

   Hur skulle jag klara mig? Nu skulle jag tvingas parasitera på frugans inkomst.  Kanske skulle jag tvingas flytta? I värsta fall långt bort. Kunde jag ha bilen kvar? Kunde jag överhuvudtaget ha någonting kvar? Tog livet slut så här? Eller …?

 

Det hela började ett par veckor tidigare. Jag fick ett telefonsamtal från en kvinna i kommunen. Det visade sig vara kommunalrådet. Hon förklarade att man hade ett ärende som måste utredas. Det hade varit aktuellt i många år. Man hade aldrig kommit till skott då man inte haft någon att sätta på jobbet. Nu hade hon hört av Arbetsförmedlingen att jag, med mångårig erfarenhet, fanns tillgänglig. För närvarande den enda i kommunen som kunde klara uppgiften. Ja, hon sa så.

   Förhoppningar om jobb. Hurra! Glädjen steg som en varm våg i kroppen. Med smått darrande röst frågade jag vad det gällde.

   Jo, man ville ha en gång- och cykelväg runt den lokala sjön. För närvarande fanns den bara bitvis. Någon behövde undersöka, hitta rätt i terrängen och tala med berörda markägare. Göra skisser. Få dem godkända. Slutligen nytt kartmaterial. Till detta behövdes någon van vid ritningar. Jag ansågs lämplig med min vana från arkitektkontor. Hon bad mig ta kontakt med kommunens plan- och byggavdelning.

    Mötet avlöpte bra. Jobbet verkade intressant. Det skulle kräva mycket research för att hitta den optimala vägsträckningen. Det som oroade var att något löfte om lön och anställning inte gick att få. Gatuchefen kunde inte bestämma detta själv. Han skulle ta kontakt med kommunalrådet och återkomma. Det gjorde han aldrig.

   Istället blev jag uppkallad till Arbetsförmedlingen och fick höra att jag vägrat ta ett föreslaget jobb. Sådant accepterades inte.

   ”Jag har inte tackat nej, men tycker att man har rätt till lön för ett professionellt arbete.”

   ”Kommunen har inga pengar till det.”

   ”Jag har jobbat gratis tillräckligt åt kommunen. Nu tycker jag man kan betala för sig. Speciellt som jag tydligen är ensam att klara av jobbet.”

   ”Ensam?”

   ”Ja, hon sa så, kommunalrådet. Då är det väl inte fel att få en skälig lön. Det kan ju vara en projektanställning. Behöver inte vara fast. Det är rimligt, tycker jag.”

   ”Det gör inte vi. Arbetsförmedlingen, i samråd med kommunen, anser att du vägrat delta. Vi måste därför utförsäkra dig med omedelbar verkan.”

   ”Utförsäkra? Du är inte klok! Är ni fullständigt galna?”

   ”Så ser reglerna ut. Vi kan inte kringgå dem.”

   Jag blev förbannad. Såg rött. Tänkte inte klart. Var för principfast för att ändra mig. Säga ja nu vore rena prostitutionen. Sälja mig själv och mina tjänster? Utan någon som helst vinst! Det kändes inte rätt. Systemet var åt helvete.

  ”Snälla!” Det tog emot att vädja till den stelbenta paragrafryttaren. ”Tala med henne igen. Hon kanske ändrar sig. Dom behöver ju ett proffs. Jag finns här. Men jag vill ha mer än vad a-kassan ger. Det här blir rena förlusten för mig. Inser ni inte det? Det är skamligt att kommunen sätter i system att utnyttja arbetslösa istället för att anställa. Agerandet cementerar arbetslösheten.”

   ”Regler är regler. Jag meddelar ditt förbund att du från och med nu är utförsäkrad.”

   Jag sa ingenting. Reste mig snabbt. Blängde ilsket på skitstroppen på andra sidan bordet. Gick baklänges mot dörren. Hade blickar kunnat döda hade det legat ett lik över skrivbordet när dörren smällde igen. Hårt, så att dörrkarmen och väggen vibrerade.

 

Nu satt jag där på min sten, tittandes ut över den för dagen lugna sjön. Endast en svag bris rörde då och då upp en antydan till liv på vattenytan. På andra sidan, alldeles intill de täta vassruggarna, simmade ett par fåglar. Säkert lomparet som återkom varje år. Några småfiskar lekte runt stenar vid strandkanten. Små ringar flöt ut och försvann i intet. Precis som förhoppningarna om jobb hade gjort.

   Solen ville inte visa sig denna ödesmättade eftermiddag. Dagen var lika grå som mina tankar. Är det så här livet tar slut?  Här och nu? Hur ska jag orka lyfta mig igen? Jag har förnedrats nog med låtsasjobb och vuxendagis. Men detta …

   Jag samlade mod för nästa steg. Mitt sista. ”Det finns bara en utväg.” Det hesa skriet ekade över sjön, men där fanns ingen som lyssnade.

  

Skriet väckte mig abrupt från 90-tal till nutid. Hög puls. Svettig. Täcket på golvet.

   Jag tackade ännu en gång den ståtliga korpen som satt sig i grenverket ovanför mitt huvud och kraxat förstånd i mig. Steget uteblev.

Kjell Åhsberg




Prosa (Kortnovell) av Kjell Åhsberg VIP
Läst 160 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2018-08-28 15:27



Bookmark and Share


  Bo Himmelsbåge
Skön och välackompanjerande bild!

Som vanligt, en mycket välskriven och engagerad berättelse av dagens hårda verklighet, där kommunen stjälper istället för hjälper, de som av egen kraft och kompetens vill lyfta sig upp från knapphetens kalla stjärna i arbetslöshetens tecken! Istället vill man utnyttja kvalificerad kompetens gratis, mot endast låg A-kassa. som personen själv ifråga gnetat ihop! Den här kommunen visade verkligen ingen vilja att som stor arbetsgivare lyfta en en medborgares självkänsla och respekt!
Jag förstår verkligen att skriet av ilska och sorg vällde ut och ekade över den lilla ödsliga sjön, kanske endast besvarad i samklang av Storlommens frustrerade och ödesmättade skri, över maktens och kapitalets våldtäkt
på djur natur och människor!
Man är tacksam över att korpen lyckades att kraxa förstånd i dig i sista stund! Natur djur och människor
måste gadda sig samman mot dumhet och kapital!

Bokmärkes!
2018-08-29

  Ann V Åhsberg VIP
Verkligen en bra bild!
2018-08-29

  Ann V Åhsberg VIP
STORT Tack för denna Berättelse Som så Bra Återspeglar den Verklighet av samhället av idag Och ... inte minst sen - 90 talet!

Med Palme dog Solidariteten.
Och ... med G. Persson började
började Socialdemokraterna
för - Borgligas.

2018-08-29

  Respons VIP
En skadande berättelse om hur kommunen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen utnyttjar människor och slänger ut dem från välfärdssystemet.
2018-08-29

  Marita Ohlquist VIP
Bra text att läsa och begrunda, trots att det var en mardröm har den vissa likheter med verkligheten!
2018-08-29

  Chawa VIP
Som alltid förflyttas jag som läsare rakt in i ett sammanhang av verklighet, i detta fall en skrämmande kall sådan. Vad är det för samhälle vi lever i. Hittepå-jobb och luftpengar, och när man motsäger etablissemanget – ja då kastas man ut.
Välskrivet, engagerande, och jag tackar speciellt för naturens kloka budbärare som påpassligt nog dök upp i alldeles rätt ögonblick! Fin teckning också signerad författaren!
2018-08-28

  Senta VIP
Vilken lycka att det bara var en dröm! Bra skrivet och inlevelsefullt!
2018-08-28
  > Nästa text
< Föregående

Kjell Åhsberg
Kjell Åhsberg VIP