Hur många dagar sedan det var, det vet jag inte.
Han kröp iväg diskret, masade sig försiktigt och ljudlöst in i mörkret; och för mig blev det aldrig tydligt innan det verkligen blev tydligt.

Tanken på att någonting kanske hade hänt hade jag snurrat på så länge att den blivit en sorts makaber fantasi, men aldrig tog jag den på så pass stort allvar att jag försökte nå in i mörkret på det enklaste sättet.

Och inte syntes han.

Och inte satt han på stolen bland böckerna igen.

Och inte hörde jag honom säga det där han sa till mig igen

Och inte såg jag honom mena det

Inte såg jag honom alls.

Inte såg någon honom.

Och inte visste någon vad som hade hänt innan det verkligen hade hänt, och knappt ens då.

Nu går mina fötter på hans gamla gator och funderar på vad jag inte visste något om- men han vet inte ens om det för hans fötter går ingenstans längre.