Himlen var en duk av värme
åskan hade tystnat, farit
På ängen doftade gula solar
bland gräsgröna blad och bland strån

Där gick den lilla, förväntansfullt leende
plockade sig en fin bukett
En anka låg på ägg intill,
den snattrade när hon sjöng

På tusen sidor öppnades landskapet,
ängen blev havet på land
Hon såg ingen ände, tid
eller måtta
blott våren, så skön att den måste
bli evig

Men i det kalla templets rymd
brann en eld vid en blodfylld skål.



4/3 2011