En vanlig andning i ett tomrum. Leran på våra fötter har greppat tag i vår existens, genom lort far vi mot förkastelse. De skall förgå. Lojaliteten förblir som höstens förbannade som lämnar moder ek. Vi alla smyger genom det ruttna landskapet med tre nyanser. Rött, brunt, och grått som askan från krematoriets sorg. De andra passerar mörker, med melankoli får de inte andas, för er får de ej synas, varken höras eller finnas.

Barnens lekfulla gitter som gång på gång lyst upp rummet, det blåser du ut likt den skrikande plågande nordan vinden. Vi krossar det med spydighet en gång till, ersätter med en majestetisk tavla målad med den största förtvivlan, snyft och skräck.
Vi skrubbar, torkar och tvättar men aldrig kommer eländet under våra kängor förtvina. Du river bort spåren i novembers gyttja, men följer samma stig genom fördärvet, dina ådror börjar kallna.

Likt en sprucken spegel skall snart alla vassa skäror falla tillbaka till det hemljuva harmoniska riket med makt byggt på förnedring, där kommer ni finna friden med ärrade händer, men is blöder inte. Där hör du hemma. Jag och de andra, finns ej kvar, bara era andningar i en drös av tomrum.

Prasslande, skrikande. Ett blint skri i det grumliga landet. Med rep, brända smycken. Som en evighetssorg tills själen förbränns. Ett stumt rop på hjälp från oss alla, ett monument byggt ovanpå de fallna löven. Den röda tråden är brusten, fördärvets skräddare syr med makt. Låt dammet sprida sig från våra kollapsade hjärterum. Snälla, gråt inte för oss.