och över blodsdänkt taggtråd såg jag hur allt förföll
jag stod, såg det fallera
jag förstod aldrig om det var ert blod som flöt över asfalten
kanske var det mitt
kanske blev mina handleder aldrig hela
jag förstod aldrig
aldrig någonsin
om jag blev hel
om det slutade göra ont
om demonerna slutade kriga
jag förstod aldrig om jag vann.

jag stod, såg höstlöven sakta singla ner mot de kalla stenplattorna
jag stod, jag kände
hur varje del i mig ville starta krig
jag stod, jag sprang
så fort jag kunde
för att aldrig mer komma tillbaka
för att aldrig mer känna
hur själen trasar sönder i varje andetag jag tar
jag sprang, i ögonvrån, såg jag er
jag såg er
allt jag lämnade bakom
allt jag trasade sönder för att inte bli söndertrasad själv

och under mascaratunga ögonfransar
stirrade mina ögon i panik
och under en skör bröstkorg
slog ett hjärta febrilt
innanför pannbenet skrek tanken högst
högre än allt

jag försökte bara leva
leva ett helt liv
men jag såg er
jag såg er
över blodsdränkt taggtråd och föll
föll ner på knä
och jag viskade:
förlåt för att jag inte fanns där.