jag dricker kallt kaffe
röker oändliga mängder av billiga cigaretter

jag kvävs av stan
och går inte ut längre än på balkongen
trots att sommaren har svept in kvällen
i ett pastellrosa himlatäcke



och du sitter i den senapsgula soffan i vardagsrummet
spelar samma gamla sånger som du gjorde
när vi möttes första gången


oh my baby she left me
eller var det jag som lämnade dig?


och du säger att
vi kan bli bra igen
att vi bara behöver tid

men jag vet att du ljuger
att du inte tror på dina egna ord
när de rinner över dina darrande läppar

jag vet att
jag ljuger
när jag säger att

ja, vi kan

vi ska

vi, alltid

alltid




men hur nära vi än sitter varandra
på spårvagnen
hur hårt våra armar än omfamnar varandra
hur många kyssar vi delar
är vi längre ifrån varandra
än någonsin
innan



och tiden för oss inte närmre
utan längre bort


det är hårt trafikerade motorvägar
hav och kontinenter
stjärnor, planeter, hela galaxer
mellan min själ
och
din




jag vet att du är rädd
jag är också rädd
för att jag minns

när vi låg på mattan i köket
klockan fyra i natten och skrattade
tills våra magar värkte

och jag minns när gräset växte högt
fångade våra ben i sommaren

jag minns
hur vi lovade varandra
att vår kärlek aldrig skulle dö
att vi aldrig skulle leva en dag utan varandra


och trots att vi är förlorade
vill jag fortfarande inte leva
en dag utan dig

så varför har gräset slutat att växa
och varför sjunger jag inte längre med i dina
töntiga låtar något mer

varför gråter jag
istället för att le
när du ser på mig

varför är vi
inte längre

vi
?