Det är en mun
utan ansikte
Ett svart hål vid klippornas slut
där ingen längre tror
men ändå ber
till ingenting allts
Det är där alla duvor
gräver ner lögner mellan sömmar

Staden jag bor i behöver mer eld
krut uti vårt svarta blod
Spräng natthimmelen
min vapenbroder,
skjut Medusa

Och du är född förlorare
och främst död likaså,
åtminstone i drömmar
där sanning utan logik
skriker verklig tragik

Jag älskade dig aldrig,
inte längre,
jag tror inte att du någonsin älskade mig
För visst kan ord vara vackra
som livet kan vara fult

Var vi ett hem
skulle vi väl vara
en knarkarkvart,
och var vi en saga
skulle jag bara skratta
åt oss
för oss
med oss..

Vilka tror på något?
Förlorare
i behov av krut och drömmar,
samt en sterilisering
och lobotomering

Med kärlek,
Cazazza