Döden kommer plötsligt för den oförsiktige.
Livet är det värdefullaste vi äger, och mister vi det får vi det inte tillbaka.
Det är en balansgång, en lindans på en tunn tråd. Mycket vacker, men minsta felsteg och vi faller ned i avgrunden.
Det är hårt slit att leva. Det är tungt, jobbigt och svårt. Ändå är livet så fruktansvärt skört.

Ja döden kommer plötsligt för den oförsiktige, men den kryper sig på oss alla oavsett om vi vill det eller ej.
Livet är det värdefullaste vi äger, och mister vi det får vi det inte tillbaka. Men vad är meningen med att äga något om vi inte har för avsikt att använda det? Ligger det någon lycka i att äga för ägandets skull?
Döden kommer till oss alla, och vid närmare eftertanke så äger vi inte livet. Vi har det bara till låns. Varför lånar man någonting som man bara vill låsa in för att det inte ska skadas? Tar man fram det och betraktar det ibland, bara för att drömma om vad man skulle kunna åstadkomma med dess hjälp om man bara vågade? Och när det blir dags att lämna det tillbaka, vem blir det då som tacksamt tänker på tiden man haft, och vem blir det som förtvivlat bönar och ber om mer tid?