Svor till mig själv att sluta älska och att sluta binda mig till dessa förbannade jävla människor. Att vara iskall utåt och inåt. Stark och känslomässigt orubblig likt alla kliché metaforer för någonting som är just tidigare nämnda.

Men nu sitter jag med knäna i ansiktet, med gripande ångest och förbannar. Önskar livet ur min omvärld och mig själv, men allting uppblandat med en äcklig jävla tilltro till just livet och framförallt kärleken. För jag vill leva. Jag vill trotsa den utdragna, nedbrytande, dödande, till större delen solitära jävla helvetesmarschen livet utgör.

För att älska.

För att få känna mig varm, trygg och för en kort stund kanske rentav betydande för ett nära medvetande, gentemot Universums obarmhärtiga storhet.

Storheten som förstör mig.