I utanförskap vill man inte befinna sig. Utanför. Utanför vad? Utanför samhället. Utanför gemenskapen. Man kan välja att vara utanför. Då kallas det inte för utanförskap. Utanförskap väljer man inte. Där hamnar man. Ofrivilligt. Det finns de som säger att man kan välja att vara frisk eller välja att vara sjuk. Ifall man hamnar i utanförskap på grund av sjukdom, så är man inte utanför, för man har valt själv. Att vara. Sjuk. Kvalificerat skitsnack, säger jag. Sjukdom väljer man inte. Somliga rökare blir 90 år. Andra inte. För att inte tala om alla andra sjukdomar som man inte visste existerade, hur skulle man kunna välja dem?

Motsatsen till utanförskap, vad är det? Innanförskap. Om jag fick välja skulle jag välja att vara innanför. Innanför gemenskapen med de människor jag tror att jag älskar. Jag har valt att vara utanför. Jag står inte till arbetslinjens förfogande. Mera utanför än så kan man knappast vara. Ännu värre; jag konsumerar inte tillräckligt, bidrar inte till tillväxten. Jag står bredvid och tittar på. Ibland kan man befinna sig väldigt mycket innanför, men ändå känna att man inte hör till. Man syns, man hörs inte, man räknas inte. Prov utan värde. Har man valt att stå utanför har man frånsagt sig alla rättigheter att ha några som helst åsikter överhuvudtaget. Det örat vägrar jag att höra med.