Jag ger upp. Varje gång jag träffar dig får jag börja om. Du går rakt in i mig. Rakt in. Utan att passera Gå. Etsar dig fast. Bilder av dina rörelser i mina tankar, dina ord cirkulerande i mina nervbanor.

Och det tar dagar, veckor innan jag blir av med dig igen. Innan du slutar att avbryta mina tankar. Innan jag kan tänka längre tankar utan avbrott. Din röst. Dina händer. Dina ögon som vägrar avvika från mina. Förstår inte alls vad du vill med mig. Utöver att få min bekräftelse. Och den har du redan. Det måste väl ändå vara uppenbart?