Jag avslöjar mig. Alltid. Det är något med blicken. Hur mina reaktioner omedelbart speglas i hur jag ser på dig. Det kan vara storleken på pupillen. Eller längden på ögonblicket. Att jag inte klarar av att hålla ut tillräckligt länge när du ser på mig. Att mina kinder hettar. Kanske använder jag någon liten muskel strax under ögonvrån som gör att jag ser ut som om jag är tagen på bar gärning. Som gör att jag känner mig skyldig. Oklart till vad. Att jag vilar ögonen på dina händer alldeles för länge? Trots att de tillhör någon annan. Att jag tänker på vad jag skulle vilja att dina händer gjorde med mig istället för att spela på den där gitarren? Dina korta, knubbiga händer. Mjuka och flinka. Jag förstår inte hur de kan röra sig så snabbt över strängarna. Och jag vet hur varm och rund din hand känns att hålla i. Jag kommer ihåg hur förvånad jag blev när jag tog tag i din hand den där kvällen för ett år sedan. Hur skönt det var att få fläta in mina fingrar i dina. Och hur jag plötsligt kände mig som om jag var femton år igen. Hur vi möttes som två fumliga tonåringar. Generade och oförmögna att säga något. Vi har gjort det tidigare. Jag visste det inte. Eller. Jag hade glömt. Att vi har mötts tidigare. Jag visste inte att vi båda känner oss ovana och klumpiga. Fortfarande. Jag trodde att du var så mycket säkrare. Inte att vi var så lika. Det överraskade mig. Och jag hade aldrig förstått att du nästan är kortare än jag. Jag trodde du var mycket längre. Säker och lång. Inte osäker och kort. Jag visste inte att jag älskar dig så våldsamt. Och att det inte går att hålla om dig utan att komma nära ditt ansikte.