Mitt ”sabbatsår” då jag läste ryska på Stockholms Universitet var i full gång. Ungefär hälften av lektionerna var på eftermiddagen. Den andra hälften på kvällstid. På detta sätt kunde de som läste halvfart klara av alla momenten på kvällstid. Jag arbetade på förmiddagarna, så mig passade samma schema riktigt bra.

Jag bodde i Järna, som ligger cirka 15 kilometer söder om Södertälje. Resan in till Stockholm C tog cirka en timme med tågbyte. Sedan tillkom kanske en halvtimme för att med tunnelbana komma ut till Universitet. Detta var i vanliga fall inget problem. På tåget kunde jag läsa eller sova. Mobiltelefoner var på den tiden fortfarande något väldigt dyrt, som var fordonmonterat och vägde 25 kilo, alltså ingenting man halade fram ur innerfickan för att kolla vädret eller logga in på facebook.

Problemet var när vi hade tentor. De flesta tentorna hände nämligen klockan nio på morgonen på lördagarna. Om jag tog första tåget från Järna på lördag morgon, och dessutom hade tur med tunnelbanan, så skulle jag komma 25 minuter sent till tentan. D.v.s. jag skulle, med nöd och näppe, bli insläppt, men jag skulle ha en halvtimme kortare tid på mig att skriva.

Så jag övernattade i Södertälje inför mina examina på lördagsmorgnar. Och hoppades snart bli erbjuden en hyresrätt inne i Södertälje, så att jag skulle kunna inleda mitt liv som självständig vuxen (och alltså kunna övernatta hemma hos mig själv inför skrivningarna...).

I februari var det så dags. Inflyttningsdagen, så snart jag hade fått nycklarna till lägenheten, och innan jag över huvud taget hunnit ta dig några som helst av mina egna saker, så tog jag bussen ner till Södertälje centrum och klev in i Televerkets butik för att beställa telefon.

På den tiden tillhörde telefonerna televerkets monopol. De var bara utlånade till oss kunder för att vi skulle kunna ringa. Första frågan var vilken typ av telefon jag ville ha. Valet föll på en helt vanlig dialog med nummerskiva (petmoj). Men en röd telefon fick det bli. Kändes lite högtidligt, och kanske en aning ryskt, vem vet.

Sen gällde det att hitta ett passande telefonnummer. Redan på den tiden gillade jag primtal, så jag undrade om det gicka att hitta något nummer med många treor, femmor och framför allt sjuor.

Numret kunde förstås inte börja på en sjua, eftersom den nummerserien hörde till telefonväxeln i Järna. Och telefonnummer som började på femma gick inte heller, eftersom de hörde till en massa småväxlar runt om i riktnummerområdet, men inte inne i staden. Så första siffran fick alltså lov att vara en trea. Flickan i butiken bad stordatorterminalen att trolla fram en lista med tio lediga nummer som jag kunde ögna igenom. Nej. Hon tryckte fram en sida till. Inte där heller. Men på tredje sidan fick vi napp - 37715. Precis ett sån nummer jag hade drömt om, utan att veta att det var just så det såg ut.

Hon skrev ut alla papper och jag skrev på dem. Dessutom betalade jag för installation av ett extra telefonjack. Det som redan fanns i lägenheten satt nämligen just till höger innanför entrén, där jag visste att jag inte vill ha några möbler.

Jag lämnade kvar en nyckel också, så att telemontören skulle kunna komma in om jag inte råkade vara hemma när han kom, någon gång under de närmaste två dagarna.

Jag gick ett snabbt ärende till nere i centrum, och sedan tog jag bussen tillbaka till området Saltskog, där mitt nya hem låg.

När jag gick in i lägenheten hittade jag extranyckeln innanför dörren. Och till höger innanför entrén, i lägenhetens fortfarande enda telefonjack, satt min röda dialog inkopplad. Jag började undra om telefonmontörerna använde blåljus i sitt arbete...

Visst, jag fick påminna om att extrajacket behövde monteras, och det gick smidigt. Det kunde jag till och med lösa via telefon.

---------------------------

Det kommer mer #tobiminnen. Välkommen tillbaka!

Bilden med tacksamhet lånad från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dialog_röd.jpg