Detta är en berättelse om en matros ombord på HMS Brännaren. En man från Värmland. Tyvärr alkoholiserad och som levde på samhällets skuggsida. En man, som man nog i dagligt tal brukar kalla slusk, men som visade sig vara en, i alla fall mot mig, mycket vänlig man. Jag måste nog be om ursäkt för alla svordomar som förekommer i texten, men dessa anser jag nödvändiga för äkthetens och trovärdighetens skull. För att underlätta för läsarna, har jag valt att inte skriva för mycket på dialekt.

Värnpliktige Nilsson

Min första sjökommendering var på T106 Rigel. En torpedbåt av Plejadklass som blivit sjösatt 1954. Hon låg för utrustning på Galärvarvet i Stockholm, när jag mönstrade på som telegrafist eller ”gnist”, som var den gängse benämningen. Jag hade emellertid inte hunnit mer än installera mig, när det kom order om att jag omedelbart skulle bege mig över till HMS Brännaren. Hon skulle till Karlskrona med olja, och på grund av rådande isförhållande, var de tvungna att ha en telegrafist med ombord.

Då resan beräknades ta max tre dygn, plockade jag endast med mig det allra nödvändigaste. Med färjan åkte jag över till Skeppsholmen där Brännaren låg förtöjd vid Östra Brobänken. Väl framme togs jag emot av chefen, en äldre förvaltare som gått den långa vägen och börjat som skeppsgosse, samt av pumpman[1]. Denne var en man i tjugofemårsåldern som blivit inkallad senare än vanligt, eftersom han seglat utomlands på en stor tanker. Båda hälsade mig välkommen ombord, och förvaltaren sa:

– Pumpman, du visar gnisten hans kvarter och radiorummet. Vi avgår så fort vi fått ombord Nilsson.

Det var första gången jag hörde hans namn, Nilsson! Jag frågade pumpman:

– Nilsson? Vem är det? Är det nån höjdare eller?

Ett kortskratt och:

– Tja det skulle i så fall vara till kroppsstorleken då. Nej, det är en vanlig matros som man väl kan säga ha kommit lite på kant i tillvaron. Han har nog inte haft så lätt här i livet och därför blivit alltför kär i buteljen. Men det är en bra arbetskarl, och du får snart träffa honom.

Pumpman visade mig högst upp på bryggan, där jag skulle få disponera den aktersta delen. Min hytt låg till styrbord och radiohytten till babord. Pumpman slog ut med handen och sa:

– OK, det är väl inte nån svit på Grand Hotell precis, men den är mycket bättre än grabbarnas nere under däck.

Han kastade en blick på sitt armbandsur och tillade:

– Här har du nycklarna till ditt lilla krypin och till radiohytten. Se till att du inte tappar bort dem. Gör dej hemmastadd och kom sen ner till mässen där det vankas lunch om cirka en timme.

Medan jag kontrollerade utrustningen i radiohytten, hörde jag hur motorn startade och kände vibrationerna när fartyget började röra sig. Dunket från maskin blev jämnare och dovare, och jag förstod att vi var på väg.

Nöjd med vad jag sett i radiohytten, gick jag ut på bryggan. Där hade en styrman plus en rorgängare vakt. Jag låste dörren gick fram och hälsade. Styrmannen sa:

– Välkommen ombord. Det är snart dags för lunch, så du kan väl knalla ner till mässen och se till att få nåt i kistan.

– Tack styrman, men om du inte har nåt emot det, så stannar jag kvar här upp en stund och ser på när vi tar oss ut. Är det OK?

– Visst, visst, det står dej fritt. Men glöm inte käket.

Nere i mässen hade frivakten samlats till lunch, och jag gick runt och hälsade. Förklarade att jag endast tillfälligt var ombord på grund av isfaran, och att jag direkt efter återkomsten till Stockholm skulle återgå till min tjänst på Rigel.

Vem Nilsson var, gick inte att ta miste på. Där behövdes sannerligen ingen presentation. Av vad pumpman tidigare berättat, så förstod jag omedelbar att den äldre, grovbyggde mannen med ”dasslock” till händer och en lite lömsk blick, var den sagde Nilsson. Jag märkte att han under hela lunchen höll ett öga på mig. Såg hur han under lugg forskande kikade på mig. Utan att låtsas om hans närgångna blickar, gjorde jag mitt bästa att skaffa i godan ro.

Att maten smakade bra, och att vi fick lättöl att dricka, kommer jag särskilt väl ihåg. Efter lunchen sa en av grabbarna till mig:

– Det är Nilsson som är backlagsman den här veckan, så det är han som tar hand om disken.

Jag, som kommit ner i mässen lite senare än de andra hade därför inte sett vem som dukat fram, men fick nu reda på att det var Nilsson. De andra reste sig, nickade åt mig och gick, medan Nilsson satte igång med att plocka ihop disken, Jag satt kvar en liten stund, men så reste jag mig, kavlade upp ärmarna och sa:

– Nej Nilsson, låt mej ta hand om disken, så kan väl du fixa till en kopp kaffe åt oss. Va säger du om det?

Nilsson vände sig om och stirrade storögt på mig och undrade om han hört rätt? Hade inte den där smale rackar’n erbjudit sig att överta diskandet?

Jag såg hur han liksom kom av sig. För ett kort ögonblick famlade han tafatt med de kraftiga armarna och han verkade ha svårt att hitta rätta orden. Men så lossade det, och han sa bestämt och med hög röst:

– Nej så faan heller. Du är gäst ombord, och du ska inte arbeta.

Jag svarade:

– Men missförstå mej inte. Ja måste få hjälpa till, annars känner jag mej som en stor skit. Måste få göra mitt. Göra rätt för mig annars ….

Då flinade Nilsson till. Det lömska i blicken försvann, och i stället fick han något varmt i ögonen. Han satte bägge händerna i sidorna, spände ögonen i mig och sa:

– Annars … Ja va fan skulle du göra annars min lelle pôjk?

Nu var det jag som för ett ögonblick blev tyst. Men så blinkade jag åt honom och drog till med:

– Tja, då blir det väl inget annat att göra, än att ge dej en riktig dagsedel så du flyger ur dojorna.

Den store, kraftige Nilsson brast ut i ett gapskratt. Han skrattade så tårarna trillade utför kinderna, och han blev tvungen att gripa tag i diskbänken och hålla i sig för att inte ramla omkull. Så lugnade han sig. Torkade tårarna med baksidan av händerna, räckte över diskborsten och sa:

– Du är ta mig fan inte riktigt klok gnisten. Ja, ja, ja ger mej. Men slå mej bara inte. Ja ger mej.

Så fick han ett nytt skrattanfall och blev tvungen sätta sig ner. När han så omsider hämta andan, mumlade han:

– Du är förbaske mig inte riktigt klok. Men du får som du vill. Diska du, så fixar ja kaffe.

– Tack Nilsson, det där med att jag inte är riktigt klok, det tar jag som en komplimang.

Vid kaffet fick jag ta del av hans berättelse. En sorglig historia. Nilsson berättade hur han som barn borta i Värmland fått slita pin hos en, som han sa: ”Snål jävla knöl till bonde”. Hur han blivit mobbad i skolan av både elever och lärare, och hur han då hade värjt sig på det enda sätt han kände till. Nämligen med knytnävarna. Han berättade också att det nu var fjärde gången, som han var inkallad till militärtjänst. Under de tre första gångerna hade han inte stått ut utan rymt.

– Orka inte me’t utan stack från skiten. Rymde för att slippa slå ihjäl nån.

Här gjorde han en paus och rynkade panna och muttrade:

– Ja fy fan, såsom dom djävlades med mig, hade det lätt varit hänt.

Det blev åter tyst, och vi satt båda och funderade över vad som sagts. Jag kunde se på hans ansiktsuttryck att det inte var några angenäma minnen som sysselsatte hans tankar. Men så ruskade han på sig som för att skaka av sig något obehagligt, och sa:

– Nej gnisten, nu pratar vi om nåt trevligare.

Så kikade han på klockan och reste sig hastigt upp.

– Hoppsan, ja måste sticka. Måste upp och hjälpa grabbarna. Gör rent sen. Vi ses.

Han reste sig upp, klappade mig på axeln, grep kavajen som hängde på skottet och försvann. Själv diskade jag undan och torkade av bordet, innan jag gick upp och ställde mig på bryggan för att följa färden genom skärgården.

Klockan tre på eftermiddagen var det kaffedags, och frivakten samlades på nytt nere i mässen. Nilsson vände sig till mig och sa:

– Du diskade.

– Ja, två koppar. Det var snart gjort.

Vi bänkade oss och bredde oss var sin smörgås, medan Nilsson slog upp kaffe. Där satt vi sedan och småpratade, när plötsligt den store värmlänningen backade på stolen, lutade sig åt sidan och halade upp en stor snusnäsduk. Plopp! Något föll i golvet. Jag kikade ner och såg ett par löständer.

– Djävlar, sa Nilsson.

– Va i helsike, sa en av grabbarna, du har väl inga löständer. Var fan har du fått dom ifrån?

Då berättade Nilsson att han hade varit tillsammans med ett äldre fnask, hos vilken han vanligen brukade tillfredsställa sina lustar. De hade som vanligt festat en hel del. Hans moatjé hade plötsligt blivit illamående och spytt, med följd att hennes ena garnityr råkade följa med ut.

– Ja, ja plocka visst upp dom och stoppa dom i fickan. Glömde väl att lämna tillbaks dom. Men hon ska få dom när vi kommer tillbaka.

Efter resan med Brännaren, som jag tidigare berättat om i min bok ”Min slingrande väg”, kom jag att träffa Nilsson ytterligare två gånger. Första gången var bara någon dag efter jag lämna Brännaren och var tillbaka på Rigel. Då kom Nilsson över och undrade om han fick låna åtta och femtio. Jag tog upp en tia och frågade vad han skulle ha åtta och femtio till.

– Ah, skall bort på macken och köpa ”en flaska rött”. Måste ha nåt att dricka.

– Ja men … du kan väl inte dricka rödsprit?

– Jo för fan, vi tar bara och skär bort kanterna på en bergis, och sen häller vi spriten rätt igenom.

– Men då suger väl brödet upp en massa? Va gör du med det? Kramar du ur det eller?

Nilsson lade upp ett brett grin och sa:

– Äh, då skivar ja’t och äter upp’et.  

Jag tyckte det lät för jäkligt och sa:

– Fy fan, då får du hellre låna en tia och så bjuder jag på en femma, om du i stället för rödsprit går till systemet och köper en flaska vin. Ge fan i den där rödspriten. Den kan du bli sjuk av.

Nilsson lyste upp. Han fick sina pengar, tackade, lovade betala tillbaka nästa vecka, och gav sig iväg.

Men det kom ingen Nilsson nästa vecka, och jag ansåg nog min tia var förverkad. En tanke som jag senare kom att ge mig dåligt samvete. Nilsson dök nämligen upp, och man kan väl också påstå att han hade ”laga förfall” för sitt dröjsmål. Den dagen han dök upp hade det nästan gått fjorton dar, och det var endast två timmar tills vi med Rigel skulle avgå till Karlskrona. Men som han såg förjäklig ut! Det var knappt att jag kände igen honom. Men det var verkligen Nilsson. Hela hans ansikte var missfärgat. Läpparna sönderslagna och det saknades flera framtänder. Näsan och hudpartierna vid sidan om var så uppsvullna att man inte kunde urskilja någon tydlig gräns. Humöret var det dock inget fel på. Med ett trasigt leende och på grund av avsaknaden av diverse framtänder, sa han med en sluddrande, läspig röst:

– Ursäkta att det dröjde, men ja kunde inte komma ifrån.

– Men herregud Nilsson, va har hänt?

Så skildrade Nilsson hur han, naturligtvis helt oskyldig, hade vandrat på Kungsgatan med några kamrater, och plötsligt en Volvo Duett hade kört upp vid sidan om. Bilen hade tillhört flottans militärpolis, och två män hade klivit ur och bett honom stiga in i. ”Givetvis” hade han genast och utan omsvep åtlytt deras uppmaning.

Här tystnade Nilsson ett ögonblick för att kontrollera att jag hängde med, och fortsatte sedan:

– Men direkt efter ja kommit in i bilen, så vred dom jävlarna upp armarna bakom ryggen på mej. En MP på var sida. Och ja kände igen den ene, den till vänster. En djävel, som länge haft ett gott öga till mej. Men ja bråka inte utan satt hela tiden still och lugn. Men efter ett tag så tyckte ja att det börja göra för jäkligt ont i armarna, så bad ja dom lossa lite grann på trycket. ”Det värker i armarna”, sa ja, ”och ja sitter ju lugn. Ni kan väl va lite hyggliga och lätta lite på trycket”. Och han till höger, som ja aldrig sett förut, han släppte greppet.

Nu delade sig ansiktet på Nilsson i ett brett tandlöst leende och det glittrade i hans ögon, när han frustade:

– Och då passa ja på och gav den jäveln till vänster en smäll så tänderna for ner i halsen på’n.

Men därefter hade det roliga varit slut för Nilssons del. Militärpoliserna hade kört ut honom till en arrestlokal på Skeppsholmen där de ”gjort upp” med honom. Medan några hållit i honom, hade några andra passat på att ”mangla” honom. Jag sa:

– Men va faan Nilsson, nu blir jag orolig. Det var väl inte ett resultat av rödvinet du köpte?

Då härsknade han till lite och väste:

– Va fan, är det nåt jävla förhör eller …

– Nej, nej, men du måste förstå att ja absolut inte ville att du skulle slås fördärvad på grund av mej.

Han lugnade sig och sa sedan i en vänlig ton:

– Nej gnisten, det här var senare. Det var nog flera dar senare.

Han tystnade, och jag såg att han funderade. Till slut sa han dröjande:

– Jag tror nog inte jag skulle kunna göra så mot dej. Svika dej … Nej, det skulle jag aldrig kunna göra.

Jag såg honom djupt i ögonen:

– Ja tror dej Nilsson. Jag tror dej. Men nu måste du få träffa en läkare … och en ordentlig tandläkare. Så här kan du inte gå. Vänta här så ska ja höra med grabbarna om vi inte kan samla ihop en slant, så du kan få träffa en tandläkare.

Då reste sig Nilsson i sin fulla längd och röt till en artillerihantverkare som befann sig i mässen:

– Ut för helvite, och stäng dörrn efter dej din lille skit annars …

Sannolikt djupt chockad och med hjärtat i halsgropen, försvann den utpekade snabbt in i mellanmässen och stängde dörren. Så fort detta skett, fullkomligt kastade sig den sönderslagne grove värmlänningen sig över mig. Han hängde sig på mina axlar medan tårarna strömmade utför han kinder. Som tur var satt jag, för annars hade jag väl fallit ihop under tyngden.

– Fy faan gnisten, du är ta mig fan den ende som sett mig gråta. Men förstår du, ja tål det inte. Ja klarar inte av när nån är hygglig mot mej. Kan inte hanter’et. Men tro inte att ja är lessen. Nej, ja är glad. Fy faan vad glad ja är. Tack ska du ha för allt.

Han reste på sig upp, harklade för att klara strupen, och sa:

– Men nu ska ja gå. Tack ska du ha, vi kanske ses. Hej då.

Och med handlovarna på sina dasslock till händer, torkade han hjälpligt bort tårarna ur ansiktet, klättrade upp på däck och försvann. Tian glömde han i hastigheten att lämna tillbaka. Men den unnar jag honom verkligen. Och med detta försvann denne märklige person, värnpliktige Nilsson ut ur mitt liv. Vår torpedbåt avgick till Karlskrona, och vad som senare hände, har jag ingen aning om. Om han klarade av att fullgöra sin värnplikt och hur det sedan gick för honom i livet, kom jag aldrig att få veta. Jag kan bara hoppas att han fick hjälp att komma ifrån alkoholberoendet och arbete hos en förstående arbetsgivare.

[1] Pumpman. Ansvarig för oljelasten och pumparna ombord, samt för lastning och lossning av oljan.